Hur ska man hantera barn som skriker?

Åh, skrikande barn... Det där känner man igen, va? Minns ni den där gången, Lillebror, tre år gammal, skrek rakt ut i affären? Jag tror jag svettades mer än han! Hjärtat slog i bröstet som en fågel i en bur. Hur ska man hantera det då?

Man kan försöka med enkel och lugn kommunikation, sägs det. Men ibland, när man själv är på gränsen till ett utbrott, är det lättare sagt än gjort. Lugn, tänker man, men rösten spricker nästan. Precis som om halsen fylldes med bly.

Att undvika att skrika tillbaka – det är ju ett måste, eller hur? Men oj, vad svårt det kan vara ibland. Jag har absolut misslyckats med det där flera gånger, och ångrat mig bittert efteråt. Det blir liksom en ond spiral, man känner sig maktlös, frustrerad...

Att avleda uppmärksamheten – ja, det fungerar ibland, som när dottern, fem år, skrek för att hon inte fick den där godisbiten. En suddig teckning på armbandet fick henne att glömma bort allt. Men det funkar inte alltid. Ibland... är det bara en fullständig, orkan av ilska.

Lugnt kroppsspråk, säger de. Nästan omöjligt när man innerst inne skriker lika högt som barnet! Men jag försöker, jag andas djupt, sänker axlarna. Jag har läst någonstans att det kan hjälpa. Att ge barnet utrymme... jo, ibland behöver de bara en stund för sig själva, för att bearbeta känslorna. Som att en liten vulkan behöver få ut sitt lava.

Ingen diskussion under utbrottet. Det är bra råd, fast jag kan erkänna att det är lätt att hamna i en diskussion i efterhand. "Varför skrek du så?" Typ sånt. Man vill ju förstå...men det hjälper sällan när de är mitt i ett raseri. Och att undvika ögonkontakt? Det där är också svårt, man vill ju visa att man finns där, men stirrande gör det bara värre, känns det som.

Jag vet inte, det finns ingen magisk lösning. Men det här med att försöka vara lugn, ge utrymme och avleda...det är väl värt att försöka, igen och igen. För det är så himla jobbigt att se sitt barn lida så där. Och ja, jag har hört att studier visar att det är viktigt att vara konsekvent. Typ, att man inte ger efter för skrik varje gång, men det är en annan historia...