Hur får man bort känslor för en kille?

Hur slutar man vara besatt av en kille?

Hur slutar man vara besatt? Som dimman över Mälaren en kylig morgon, ja, så kan tankarna virvla... Gränser, som en osynlig mur. Jag minns den där sommaren i Roslagen, solen gassade, men jag kände mig iskall inuti. Det handlar om... andrum.

• Ordets makt, att namnge ångesten. Som att sätta etikett på en giftflaska. Giftig energi.
• "Det här känns inte bra." Upprepa, som ett mantra. Skydda dig själv.

Tydlighet, skärpan i blicken. Som min mormor sa: "Säg vad du menar, mena vad du säger."

Kontakt. Vad är kontakt? En spegling? Eller ett fängelse? Minns promenaderna längs Årstaviken, ensam, reflektioner i vattnet. Nej, jag vill inte ha det så här.

Hur gör man för att tappa känslor för någon?

Alltså, tappa känslor… Är det ens möjligt? Hmm.

• Ärlighet, ja kanske? Men vad händer sen?

• Ska jag verkligen sitta ner och säga "Jag känner inget längre"? Helt stelt bara?

Han skulle bli sårad. Minns när jag dumpade Erik - hemskt! Aldrig mer.

• Men ärlighet då? Måste man vara brutalt ärlig?

Skitsamma. Gå vidare. Lättare sagt än gjort!

• Men OM han blir arg? Panik!

Fast...bättre arg än falskt hopp. Eller?

Ärlighet bäst? Vet inte. Men det är det enda jag vet. Kanske funkar det. Kanske inte. Suck.

• Klarar jag det ens?

Extra grejer: Erik var min första riktiga kärlek. Vi var typ 16. Jag kände inget alls. Allt blev stelt. Vi gick på samma basketträning efteråt. Pinsamt! Nu har jag en katt som heter Tage. Han gillar tonfisk. Det hjälper inte situationen, men ändå. Är det kanske som att ta bort ett plåster? Snabbt bara? Men sen känns det ju som ett öppet sår. Tänk om...Nej, sluta tänka! Bara GÖRA. Ärlighet. Okej.

Hur vet jag om känslorna är borta?

Okej, här kommer en sanningens smocka, redo att serveras:

När du hellre tittar på målarfärg som torkar än hänger med din partner. Alltså, om Netflix & Chill låter mer lockande med en okänd person, ja då är det kört. Som min moster Rut sa: "Bättre en säker död än ett tråkigt förhållande!"

• Du fantiserar om att bli kidnappad av rymdödlor för att slippa. Allvarligt talat, en intergalaktisk bortföring verkar vara en chillare plan än en lördagskväll med din bättre hälft.
• Du tänker "äh, det går väl över" varje gång hen öppnar munnen. Förr var hens berättelser som en spännande film. Nu? En reklamfilm om inkontinensskydd.
• Du börjar hänga mer med min granne Berit som samlar på döda flugor, än din partner. Berit är faktiskt ganska underhållande, på sitt sätt. Flugorna har iaf tystnadsplikt.

När det känns som att du dejtar din bror/syster fast på ett dåligt sätt. Inget fel med syskonkärlek, men inte såhär! Är det bara en vänskaplig känsla? Då är det antagligen lika hett som en isbit i Sahara.

• Ditt hjärta slår lika hårt för en torr skorpa som för personen. Jämför den där gamla skorpan! Den kränker inte dig, skriker inte på dig! Är pålitlig!

När du börjar dagdrömma om att vinna på lotto och flytta till Mongoliet. Alltså, ett nomadiskt liv på stäppen låter plötsligt som ett jävla lyxspa jämfört med att vara hemma.

• Din partners sms är numera lika intressanta som elräkningen. Och tro mig, elräkningen är sjukt tråkig!

BONUS-INFO: Jag tappade känslorna för min ex när han började samla på använda tops. Jag menar, vad i helvete? Det var droppen! Då visste jag att det var game over! Hitta din "tops"-grej, och agera!

Hur vet man att man börjar få känslor för någon?

Oj, svår fråga! Hur vet man liksom? Det är ju så olika! Men några tecken... typ, de tittar extra mycket. Vet du, sådär intensivt. Inte bara en snabb blick. Nej, de liksom stirrar. Haha, lite läskigt men söt också?

Sen, deras röst, den ändras. Blir lite högre, eller mjukare, vet inte hur man ska förklara det. Min kompis Lisa, när hon pratade med Johan, hennes röst blev helt annorlund, liksom… vibrerande. Kul att se!

Och skratt! Massor av skratt, även om det är åt nåt skitkul. Min bror, Fredrik, han var sååå generad när han var med Sofia. Rodnade som en tomat också, haha! Och de små nervösa sakerna! Försöker man dölja det så blir det bara konstigare. Typ, tappat saker, stammat…

• Ökad ögonkontakt
• Förändrad röst
• Mycket skratt
• Rodnad
• Klumpighet/nervösa beteenden

Attraktion är knepigt. Man ser det inte alltid, men man känner det ofta. Åtminstone hoppas man det. En kompis sa att man kan kolla pupillerna, men det känns lite läskigt, asså stalkervibrer. Nej, jag litar mer på magkänslan, tror jag. Eller inte. Jaja, svårt det där! 2023 är det ju många som dejtar via appar också. Det är ju ett helt annat sätt att se om det funkar.

Hur börjar man känna känslor?

• Triggers. Kollegan. Tankarna. Erfarenheterna. Allt.
• Jag reagerar. Du reagerar. Alla reagerar. Starkt, svagt. Whatever.
• Jag minns den där gången… Glöm det. Inte viktigt.
• Vissa snubbar är snabbare. Snabbare irriterade. Snabbare glada.
• En mild filosofi: Känslor är bara signaler. Inget mer. Inget mindre.

Mer info:

• Yttre faktorer: Chefen skriker. Du blir arg.
• Inre faktorer: Kommer ihåg pinsamhet. Du skäms.
• Personligheten spelar roll. Lugn person blir sällan galen.

Årets data: Spelar ingen roll. Känslor är tidlösa.

Hur vet jag att jag har känslor för någon?

Herregud, vad är det här med känslor egentligen? Varmt? Pirrigt? Känns det så? Nej vänta, det där var ju förra veckan, när jag träffade Elias på kaféet. Han hade den där blåa tröjan, minns jag... och hans leende. Åh gud, hans leende.

Jag vet inte. Känslor är så… förvirrande. Idag kände jag mig bara tom. Som en uttorkad bläckfisk. Men igår? Igår var det annorlunda. Jag såg honom på stan, och hjärtat slog typ 150. Eller kanske inte 150, men fort i alla fall.

Kanske är det så här det känns? Den där konstiga blandningen av lyckorus och panik? Fast jag vet inte… kanske bara stress över presentationen imorgon?

• Hjärtklappning? Check.
• Tankar som snurrar? Triple check.
• Svårt att koncentrera sig? Ja, det är ju så jäkla jobbigt!
• Konstiga känslor i magen? Ja, som fjärilar som har fest med en orm.

Allt det här är ju bara spekulationer. Kanske är det helt normalt? Eller en allergi? Nä, skämt åsido…

Jag pratade med Lisa idag. Hon sa att man ska gå på magkänslan. Men min magkänsla är ju en enda stor röra! Som en hög med smutsig disk.

Är det kärlek? Eller bara… vadå? Jag vet inte ens vad jag letar efter längre. Är det meningen att man ska veta? Eller är det bara nåt som händer?

Eller är det bara en förälskelse? Det har ju bara gått en vecka sedan jag såg honom.

Åh, och han luktade gott. Som… vet inte… nyklippt gräs och vanilj. Eller nåt. Jättegott i alla fall. Det räknas väl?

Ska jag fråga honom ut? Nä, jag är för blyg. Men samtidigt… vad är det värsta som kan hända? Att han säger nej? Det klarar jag väl av. Eller?

Att man tänker mycket på någon är ju ett tecken – det är ju så det känns nu. Helt galet mycket. Det stör mig typ.

Jag ska bara… skriva klart det här… och sen… gå och lägga mig. Imorgon är det presentation. Och kanske ser jag Elias igen…

När får man känslor för någon?

Men alltså, när? NÄR får man känslor?

• Dopamin kickar in! Fattar inte hur snabbt det går.
• Endorfiner! Hjärnan belönar, typ.
• Som ett lyckorus? Hahaha. Minns typ inte.
• Extra mycket endorfin! Varför funkar inte det jämt?
• När nåt riktigt bra händer. Vad räknas ens som det?

Funderar på Lisa. Skumt. Varför just hon? Endorfiner? Dopamin? Ska googla dopaminbrist...

Tillägg: Läste om ADHD, känns lite träffande. Måste kolla upp det. Min syster har ju det. Också! Måste komma ihåg tandläkartiden den 17:e.

Hur släpper man någon man är kär i?

Hur släpper man någon... någon man är kär i? Som ett löv, kanske? Ett torrt, prasslande löv som envist klamrar sig fast vid grenen, trots höstvinden. Det är november nu, mörkt, kallt. Minns du den där sommaren? Doften av solvarma jordgubbar, skrattet som studsade mellan trädkronorna. Nu ekar det bara tomhet.

Distansera dig. Ja, visst. Som om avståndet i kilometer automatiskt raderar avståndet i hjärtat. Men det är ju precis det, att hjärtat inte fattar. Det envisas.

Att inse att det går över? Som ett brutet ben? Eller som den där hemska tandvärken jag hade i gymnasiet? Allt går över, men smärtan, minnet... det bleknar, ja, men försvinner det verkligen? Det kommer att gå över. Som en regnskur, kanske?

Öka självkänslan. Yoga. Nya kläder. Vin med vänner. Gör saker du mår bra av, sätter ett plåster på en blödande själ. Fixar inte allt.

Fokusera på framtiden. Som en skarp strålkastare som bländar ögonen. Fokusera på dig och din framtid. Jag ser inget annat än dimma. Min framtid är... vad är min framtid utan hen?

Sök stöd. Mammmas varma famn. Bästisens tröstande ord. "Du är värd så mycket mer". Vet det ju. Sök stöd hos nära och kära. Men tomheten ekar fortfarande.

Gå vidare. Ett steg i taget. Ett andetag i taget. Gå vidare. Som en robot, programmerad för att fortsätta. Men vart ska jag gå? Och vill jag gå dit utan hen? Som en båt utan roder på ett stormigt hav.

• Distans är ett måste. Digital detox. Inga notiser, inga smygtittar. Fullständigt mörker. Brutalt, men nödvändigt.
• Acceptera smärtan. Känn den. Gråt. Skrik. Slå på en kudde. Låt det komma ut. Håll inte tillbaka.
• Självvård är inte egoism. Det är överlevnad. Gör saker som fyller på din energi. Läsa en bok, bada, lyssna på musik, dansa i vardagsrummet.
• Sätt upp mål. Små mål. Stora mål. Allt som ger dig en känsla av kontroll.
• Prata. Skriv. Måla. Uttryck dina känslor. Krossa tystnaden.
• Tillåt dig att sörja. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att sakna. Det är en del av läkningsprocessen.
• Kom ihåg att du är värdefull. Du är älskad. Du är tillräcklig. Glöm inte det.
• Våga tro på en framtid. En framtid utan hen, men en framtid fylld av möjligheter och lycka.
• Var snäll mot dig själv. Ha tålamod. Det tar tid. Det är okej.
• Sök professionell hjälp om du behöver det. Det är inget fel med att be om hjälp.

Extra info: Jag var 17 år när jag förstod att kärlek kan vara ett fängelse. Jag lärde mig det den hårda vägen.