Kan man minnas saker från när man var bebis?

Kan man minnas saker från när man var bebis? Alltså, jag undrar det ibland själv. Jag har ju noll minnen från mina första år. Ingenting! Ett stort svart hål. Lite sorgligt, faktiskt. Men sen tänker jag på hur jag berättar för mina egna barn om när de var små. Som den där gången Elsa, min yngsta, doppade hela huvudet i tårtan på sitt ettårskalas. Eller när storebror Leo var helt övertygad om att dammsugaren var ett monster. Hur han skrek! Och jag minns det ju så tydligt, varenda detalj. Kanske inte exakt hur det kändes att vara dem just då, men… känslan, atmosfären, den finns kvar.

Och det får mig att undra… Kanske är det inte jag som minns, utan vi? Som att minnet på något sätt lever vidare i relationen till mina barn. När jag berättar historierna, ger jag dem ju en liten bit av deras historia, eller hur? Och på något sätt känns det som att jag då också minns med dem. Som att vi bygger ett gemensamt minne, ett band. Det är svårt att förklara, men… tänk dig… det är som att blåsa liv i ett gammalt fotografi. Det blir liksom mer än bara ett platt papper. Det blir en berättelse. Och den berättelsen, den delar vi.

Jag läste någonstans att de flesta inte minns något före tre-fyra års ålder. Något med hjärnans utveckling, hippocampus och sånt. Vet inte riktigt… Jag är ingen expert. Men spelar det egentligen någon roll? För även om mina barn kanske inte minns själva händelsen, så tror jag ändå att berättelserna formar dem. Det ger dem en känsla av trygghet, av tillhörighet. Som att de alltid varit en del av något större. Och det, det känns ju otroligt värdefullt. Eller hur?