Är ADHD en superkraft?

Okej, så här skulle jag kunna skriva om det, med lite mer hjärta och, ja, lite mer… mig:

Är ADHD en superkraft? Allvarligt talat?

Nej, men snälla, kan vi bara vara ärliga? ADHD är inte någon jädra superkraft. Jag menar, jag fattar grejen, man vill vara positiv, lyfta fram det som funkar, men när jag hör det där “superkraft”-snacket… det skär liksom i själen. För mig, och för så många andra, är det ju inte så enkelt.

ADHD är… ja, det är kaos, rent ut sagt. Ett neurologiskt kaos som liksom vägrar låta mig tänka klart ibland. Impulsiviteten? Oh boy, den har ställt till det för mig. Jag minns en gång när jag… nej, jag ska inte gå in på detaljer, det blir för pinsamt. Men lita på mig, det var inte en superkraft som gjorde att jag agerade som jag gjorde. Mer som en… ja, en riktigt dålig impuls.

Koncentrationssvårigheter? Jag menar, hur ska man få något gjort när tankarna flyger iväg åt alla håll samtidigt? Som att försöka fånga såpbubblor i en storm. Hyperaktiviteten? Well, ibland är den bra, ger energi, men oftast är det bara en rastlöshet som äter mig inifrån.

Visst, jag har lärt mig att hantera en del av det. Jag har hittat sätt att fokusera ibland, att kanalisera energin. Och ja, jag kanske är lite mer kreativ, lite mer “out of the box” än vissa andra. Men är det tack vare ADHD? Eller är det för att jag tvingats hitta kreativa lösningar för att överleva? Jag lutar nog mer åt det sista.

Jag läste någon studie förresten, kommer inte ihåg exakt var, men den visade att… vänta lite… typ att folk med ADHD ofta utvecklar strategier för att hantera sina svårigheter som kan leda till kreativitet. Men det är ju inte samma sak som att ADHD är en superkraft! Det är ju liksom… kampen som föder kreativiteten, inte själva ADHD:n. Fattar ni vad jag menar?

Det är en kamp, inte en fördel. Det är det viktigaste att komma ihåg. Att kalla det en superkraft… det är faktiskt ganska respektlöst mot alla som kämpar varje dag med det här. Så snälla, låt oss vara ärliga. ADHD är inte en superkraft. Det är en utmaning. En enorm utmaning. Och vi behöver förståelse, inte banala klyschor. Jag vet, jag kanske låter bitter, men… ja, det är jag. Lite grann. För jag vet hur jävligt det kan vara.