Varför kallas det ett Kims spel?

Kims spel... Visst är det ett fascinerande namn? Jag menar, vem var Kim egentligen? En ung kille, en blivande spion i Rudyard Kiplings bok, tänk er! Det slår mig att spelet fått sitt namn efter honom just för att det kräver samma skarpa observationsförmåga, den där mentala skärpan som Kim tränades i. Det är som att Kipling själv sitter där och flinar lite åt oss medan vi svettas över brickan.

Och den där minuten! Herregud, den där stressade minuten när man försöker pränta in varenda liten pryl. Nycklar, mynt, en udda knapp... Minns ni den gången vi spelade hos mormor? Jag var helt säker på att jag hade koll, men sen, pang! Hjärnsläpp. Total blackout. Allt bara försvann. Hur kan hjärnan ens göra så? Det är ju helt otroligt vad lite press kan göra med ens minne. Men det är väl just det som gör det så himla spännande, den där nervpirrande utmaningen. Att se vem som klarar av att behålla lugnet. Vem som kan bli den ultimata Kim. Vem av oss som har det där... spionögat.