Kan vi säga sax?

Kan vi säga “sax”? Åh, sax, det där lilla ordet… det gnager lite, va? Jag fattar verkligen hur det kan vara förvirrande. Jag minns en gång, när jag var liten, jag tjatade på mamma om att få klippa ut stjärnor ur ett reklamblad. “Mamma, jag behöver saxarna!” skrek jag. Mamma bara log och sa: “Nej, älskling, du behöver en sax.” Och jag förstod ju ingenting. Varför en sax, när det är ju liksom två delar?

Tänk efter nu – du behöver ju faktiskt en sax för att klippa papper, en enda. En sax, singulär. Men hjärnan, den envisas ju med att se två blad, två skärande kanter, som samarbetar. Därför känns det ju så logiskt, så intuitivt, att säga “saxarna”. Det är ju två delar, eller hur? Som ett par byxor – en grej, men två ben. Är det inte helt vansinnigt egentligen, hur språket kan vara så… ja, lite tokigt ibland? Det är precis det som gör det så charmigt, tycker jag! Det är ju liksom inte meningen att det ska vara perfekt logiskt hela tiden, eller hur? Det är ju det som ger det hela sin charm, liksom den där lilla, underliga ologiken… Tänk om allt var så perfekt, strikt och regelbundet – tänk så tråkigt det skulle bli!