Varför börjar man snora när man gråter?

Varför börjar man alltid snora när man gråter? Det har jag funderat på massor av gånger, vet ni? Som den där gången jag grät floder efter att ha sett “Kalla Fakta” om misshandel av djur – herregud, jag var helt snorig sen. Nästan värre än själva gråtattacken, faktiskt.

Tydligen så är det så att tårarna, när de rinner, de letar sig inte bara nerför kinderna, nej nej. De dräneras även genom näsgångarna, likt små, sorgsna bäckar. Det ökar ju helt logiskt vätskan i näsan, och vips – snorig! Det är ju nästan lite… poetiskt, på ett sorgligt sätt. Som om själva sorgen rinner ner, både utåt och inåt.

Men det finns ju också andra anledningar, det visste jag inte innan jag började researcha lite. Jag läste någonstans, kan ha varit en artikel på nätet, jag kommer inte ihåg var, att snuva kan hänga ihop med… substansmissbruk. Via näsan, alltså. Inte att man blir snorig av missbruket direkt, utan mer att om man redan är snorig, eller har problem med näsgångarna, så kan det ju förvärras. Min kusin, till exempel, hon hade så himla problem med sin näsa när hon rökte… Det kändes ju hemskt att se henne lida så.

Så ja, det där med snorigheten vid gråt, det är alltså inte bara en effekt av tårarna som tar en oväntad utväg. Det kan finnas andra, mer komplexa, förklaringar också. Ibland är livet bara… komplicerat. Som en snorig, ledsen näsduk, helt enkelt.