Vad ska man skriva till någon som har dött?

Vad ska man skriva… när någon dött? Det där är en fråga som får hjärtat att göra ett litet hopp, eller snarare, en liten smärtsam stöt. Man vill ju säga något, men orden liksom fastnar i halsen, eller hur? Som en klump av vemod och tacksamhet, allt på en gång.

Jag minns när min mormor dog. Jag skrev ett kort, enkelt tackbrev. “Tack för alla bullar, mormor,” stod det, och det kändes… tillräckligt. Inte stort, inte bombastiskt, men ärligt. Det var ju bullarna, de där fantastiska kanelbullarna, ett litet men så starkt minne av henne. Kanske lite naivt, men det var just mitt minne, min personliga tacksamhet.

De där formuleringarna, “Tack för ljusa minnen”, “Tacksam för tiden tillsammans”… de är bra utgångspunkter, visst. Men ibland känns de lite… tomma? För torra, alltför polerade. Som om man läser dem från en broschyr. Och det är ju inte det man vill, eller hur? Man vill ju förmedla något äkta, något som verkligen speglar hur man kände för personen.

Jag tror att nyckeln är enkelhet och äkthet. Inte att försöka skriva ett mästerverk av sorg, utan att bara låta känslorna flöda lite granna. Kanske något så enkelt som: “Jag kommer alltid att minnas din skratt, din vänlighet…” eller “Du gjorde världen lite ljusare, och jag kommer sakna dig enormt.” Man behöver inte skriva en hel roman, bara några få ord som kommer från hjärtat. Det räcker. Det är ju det som betyder något, inte längden på texten. Eller vad tror ni? Det är ju sådant jag tänker på, i alla fall…