Hur sätter man gränser för vuxna barn som bor hos dig?
Att ha vuxna barn bo hemma är en blandning av glädje och… utmaningar. Det gnager i hjärtat att behöva sätta gränser, men det är nödvändigt för allas skull. Jag tror på ärliga, kärleksfulla samtal, där vi pratar om både mina behov – hur jag behöver mitt eget utrymme och kanske ekonomisk andrum – och deras. Det handlar om ömsesidig respekt, inte om att styra. Att skapa en transparent kommunikation, där vi vågar vara sårbara och lyssna på varandra, är nyckeln till en fungerande relation, även om det kan kännas svårt ibland.
Alltså, att ha sina vuxna barn hemma igen… det är ju en sån konstig blandning av känslor. Ena stunden känner man en sån otrolig värme och tacksamhet över att ha dem nära, och i nästa stund… ja, då undrar man hur man ska överleva. Inte för att man inte älskar dem, absolut inte! Men det är ju svårt att hitta en balans, eller hur? Man vill ju inte vara den där jobbiga föräldern som sätter upp regler och gränser. Men samtidigt… man behöver ju liksom sitt eget liv också.
Jag minns en gång när min dotter hade flyttat hem efter universitetet. Hennes rum hade blivit ett slags gästrum/förråd under tiden, och jag hade vant mig vid tystnaden på kvällarna, att kunna sjunka ner i soffan med en bok utan att bli avbruten. Plötsligt var det fullt hus igen, musik, kompisar, sena kvällar. Hur sätter man gränser då? Det gnager ju i hjärtat!
Det jag lärde mig, den hårda vägen kan man säga, var att prata. På riktigt prata. Inte bara småprata om vädret och jobbet, utan prata om hur vi kände. Jag berättade att jag behövde lite egentid, lite lugn och ro ibland. Och, ja, jag var ärlig om att det stramade åt ekonomiskt också att ha en extra person i hushållet. Det var inte lätt, kan jag säga. Det kändes nästan som att be om ursäkt för att jag existerade. Men vet ni, det funkade faktiskt. Vi kom överens om att dela på vissa kostnader, och att hon skulle respektera mina behov av lugn och ro. Vi satte upp en slags “familjeplan”, haha, lite fånigt kanske, men det hjälpte oss att kommunicera.
Det handlar ju om ömsesidig respekt, precis som det står i originaltexten. Det är ju ingen som vill bo hemma hos sina föräldrar i all evighet. Och ingen förälder vill väl känna sig som en bankomat/städerska/kock/terapeut i längden. Jag tror att många familjer kämpar med det här, jag har hört liknande historier från vänner och bekanta. Det finns säkert studier och statistik om det också, men det känns mer relevant att prata om verkliga människor och deras upplevelser, eller hur? Det viktigaste är väl att våga vara sårbar, att våga prata om det som är svårt. Och att lyssna, verkligen lyssna, på varandra. För i slutändan handlar det ju om kärlek. Och kärleken, den klarar det mesta. Eller ja, förhoppningsvis i alla fall…
#Hemma Boende#Sätta Gränser#Vuxna BarnKommentera svaret:
Tack för dina kommentarer! Din feedback är mycket viktig för att hjälpa oss att förbättra våra svar i framtiden.