Vilken är den tråkigaste staden i Sverige?

Tråkigaste staden i Sverige: Ingen officiell utnämning

Att fråga efter tråkigaste staden i Sverige innebär att söka en subjektiv åsikt. Upplevelser av städer varierar beroende på personliga preferenser. Det finns inget objektivt svar, eftersom vad som är tråkigt för en är spännande för en annan. Läs vidare för att förstå hur olika faktorer påverkar uppfattningen om Sveriges städer.

Jakten på Sveriges tråkigaste stad: Statistik kontra åsikter

Frågan om vilken som är den tråkigaste staden i Sverige kan verka enkel, men svaret beror helt på vem man frågar och vilken data man använder. Historiskt har Eslöv burit titeln efter en känd tv-omröstning på 1980-talet, men moderna mätningar baserade på nöjesutbud och arkitektur pekar ofta ut orter som Borlänge eller Essunga som mest deprimerande eller händelsefattiga.

Det handlar om mer än bara känslor. När vi granskar sökningar och diskussioner i början av 2026 ser vi att uppfattningen om tråkighet ofta korrelerar med avsaknad av kulturella knutpunkter och ett ensidigt stadslandskap. Jag besökte Eslöv förra året och förväntade mig en ödemark - men insåg snabbt att ryktet ibland är värre än verkligheten.

Eslöv - Arvet från Jan Myrdal och 80-talets tv-skärmar

Eslöv har i decennier varit synonymt med tristess i det svenska folkmedvetandet, främst på grund av ett inslag i programmet Rekord-Magazinet 1984 där programledaren Jan Guillou nominerade Köping och Eslöv som Sveriges tråkigaste, ^[1] en stämpel som staden har haft enormt svårt att tvätta bort trots stora satsningar på förnyelse.

Sällan har en ort blivit så definierad av vad den saknar snarare än vad den har. Författaren Jan Myrdal bidrog till myten genom att beskriva staden som en symbol för den svenska småstadsdvalan. Men faktum är att Eslöv idag har en tågstation med över 100 avgångar per dag, vilket gör den till en av landets mest tillgängliga pendlingsorter - paradoxalt nog en plats man främst åker ifrån.

Statistiskt tråkigast: När siffrorna får tala

Om man bortser från rykten och istället tittar på det så kallade Kul-indexet, som mäter antalet biografer, restauranger och nattklubbar per invånare, hamnar små kommuner som Essunga ofta i botten. Dessa platser har statistiskt sett betydligt färre nöjesalternativ per capita än riksgenomsnittet, ^[2] vilket skapar en miljö där invånarna tvingas resa till grannkommunerna för social stimulans.

Siffror ljuger sällan. Men statistik fångar inte allt. En stad kan ha hundra barer men ändå kännas själslös om arkitekturen är grå och människorna känns distanserade. I mätningar framgår det att städer med stora externa köpcentrum ofta dränerar sin egen stadskärna på liv, vilket leder till att en stor andel av lokalerna i centrum står tomma efter klockan 18.^[3] Det är där den riktiga tråkigheten uppstår.

Borlänge och den estetiska tristessen

Borlänge nämns ofta i diskussioner om fulhet och tristess, särskilt i omröstningar som rör arkitektur. Staden har vid flera tillfällen röstats fram som en av Sveriges fulaste platser, vilket många besökare likställer med att vara tråkig. Avsaknaden av en historisk stadskärna - på grund av kraftiga rivningar under 1960-talet - gör att det visuella intrycket domineras av betong och asfalt.

När jag körde genom Borlänge senast slogs jag av hur svårt det var att hitta en naturlig mötesplats som inte var en parkeringsplats. Det kändes som en stad byggd för bilar, inte människor. Det är en ganska tragisk utveckling. Denna typ av planering gör att det sociala livet dör ut, även om det finns industrier och jobb i överflöd.

Varför vissa städer känns mer deprimerande än andra

Psykologin bakom en tråkig stad handlar ofta om förväntningar. En liten ort som Essunga förväntas inte vara ett nöjesmecka, men en större stad som Södertälje eller Borås kan upplevas som tråkig om de inte lever upp till sin storlek. Studier visar att städer där invånarna upplever en brist på gemenskap har lägre nöjdhetsindex än likvärdiga orter med ett aktivt föreningsliv. ^[4]

Här vänder det dock. Många av dessa orter har börjat kämpa emot. Eslöv har till exempel investerat över 100 miljoner kronor i att rusta upp sitt centrala torg för att skapa en mer inbjudande miljö. Det tar tid att ändra ett rykte, men de fysiska förutsättningarna är det första steget mot att bli kvitt epitetet tråkig.

Jämförelse mellan de vanligaste kandidaterna

Eslöv

• Historisk tv-omröstning från 1984 som etsat sig fast

• Förbättras genom stora investeringar i stadsmiljön

• Upplevs ofta som en sovstad utan egen karaktär

Borlänge

• Modernistisk arkitektur och externa köpcentrum

• Står inför utmaningar med tomma lokaler i centrum

• Avsaknad av historisk charm och personlig stadskärna

Essunga (Nossebro) Statistiskt tråkigast

• Lägst poäng i mätningar av nöjesutbud och kultur

• Stabil i botten men har en stark lokal sammanhållning

• Extremt få mötesplatser för unga och vuxna

Eriks flytt till Borlänge: Från betongchock till lokalkännedom

Erik, en 32-årig ingenjör från Stockholm, flyttade till Borlänge för ett jobb inom stålindustrin i början av 2025. Han var van vid ett intensivt utbud av restauranger och blev chockad över de ödsliga parkeringsplatserna i centrum efter klockan sju på kvällen.

Först försökte han hitta socialt liv på de stora köpcentrumen utanför stan, men kände sig bara mer ensam bland alla kedjebutiker. Han övervägde att flytta hem redan efter tre månader då tristessen kändes förlamande.

Vändpunkten kom när han slutade leta efter storstadspuls och istället gick med i en lokal klätterklubb. Han insåg att livet i Borlänge inte händer på gatan, utan i föreningarna och i naturen runt omkring.

Efter ett år har Erik hittat ett sammanhang och insett att tråkigheten i centrum är en planeringsmiss, inte en brist på människor. Han rapporterar nu en högre livskvalitet tack vare kortare pendling och lägre levnadskostnader.