Vad menas med resenär?

Visst, tänk att ordet “resenär” en gång betydde en krigare på hästrygg! En beväpnad ryttare, redo för strid… Det känns så långt ifrån hur vi använder ordet idag, eller hur? Jag menar, när jag tänker “resenär” ser jag ju för mig backpackers i Thailand, eller kanske en pensionär som kryssar i Medelhavet. Inte direkt någon med svärd och sköld.

1541 års bibelöversättning, står det. Wow. Det är ju hur länge sen som helst. Föreställ er världen då… Man reste väl inte precis för nöjes skull. Det var farligt, mödosamt. Inte som nu, när man kan hoppa på ett plan och vara i ett annat land på några timmar. Jag minns till exempel när jag och min kompis backpackade genom Europa… vi åkte tåg, buss, ibland liftande. Friheten, upplevelserna… det var magiskt! Man kände sig verkligen som en resenär, fast på ett helt annat sätt än de där krigarna från 1541.

Ordet kommer tydligen från medellågtyskan och betydde även mer generellt en resande person, okej. Lite som “konstnär” och “körsnär”, står det. Det där med ordens ursprung är ju så fascinerande. Hur betydelsen kan skifta och förändras över tid. Från krigare till… ja, vad är en resenär idag egentligen? Någon som söker äventyr? Ny kunskap? Eller bara en paus från vardagen? Kanske lite av allt. Jag tror i alla fall att det finns en liten del av den där ursprungliga resenären, den där krigaren, kvar i oss alla som ger sig ut och utforskar världen. En slags inre drivkraft, en längtan efter… ja, vadå egentligen? Svårt att sätta fingret på det. Men den finns där.