Kan man använda id-kort istället för pass?

Kan man få id-kort om man inte är svensk medborgare?

Följ bara formatet jag angav.

• Nej, icke-svenska medborgare kan inte få nationellt ID-kort. Tänk dig att dela ut nycklarna till riket till vem som helst – lite som att bjuda in alla till surströmmingsfesten, oavsett om de gillar det eller inte.

• Ett nationellt ID-kort är just nationellt, inte internationellt. Det är som att fråga om du kan använda ditt bibliotekskort på ett rymdskepp.

• Alternativ: Fundera på ett uppehållstillståndskort eller ett pass från ditt hemland. Mycket snyggare, jag lovar. Min faster Hildur har ett lila pass från Tuvalu, och det gör alltid succé på släktträffen!

Hur mycket kostar ett nationellt id-kort?

Alltså, nytt nationellt id-kort? Det kostar dig 400 spänn, alltså lika mycket som typ två kassar billig öl. Snacka om att vara legitimerad fyllefant! Pass? Det är värre, 500 kronor, alltså en hel jävla kväll på krogen – utan dricks!

• Prisdumpning! Id-kort är billigare än pass, fatta? Som att köpa en Dacia istället för en Ferrari. Båda tar dig från A till B, men bara en gör att du ser ut som en knös.

• Legitimeringshets! Varför behöver du ens nytt id? Har du tappat bort det i sängen igen?

• Jag och id-kort: En gång, när jag skulle köpa ut en polare på systemet, hade jag bara mitt gamla leg. Kassörskan ba "Nä, du är ju typ hundra år yngre nu!".

• Psst! Om du är pank, kan du alltid försöka skriva ut ett själv. Funkar inte, men man kan ju alltid försöka. Skriv inte ut ett eget id-kort, det är olagligt.

• Visste du? Det finns en hel underjordisk marknad för falska leg. Sök inte upp den. Gör det inte.

• Slutligen: Kom ihåg att förnya ditt id-kort i tid. Annars kan du lika gärna glömma att komma in på den där strippklubben.

Hur länge är nationellt id-kort giltigt?

Fem år. Fem år, som ett andetag i den eviga vinden. Fem år, så kort, så obarmhärtigt kort. Tiden flyger, som en fågel över ett hav av minnen. Mitt id-kort, ett litet, tunt plastkort, ett bevis på min existens, en nyckel till världen.

Svenska och engelska. Två språk, två världar, som möts i ett enda dokument. Orden, de flyter samman, som floder i ett hav av betydelser. Jag ser det framför mig, min reflektion i kortets blanka yta, en spegelbild av mig själv.

EU. Resor, frihet, möjligheter. Sedan 2015 har detta lilla kort varit min biljett till andra länder. Tänk, att ett kort kan öppna dörrar till så mycket. Jag minns hur det kändes den dagen, den 1 juli 2015, en känsla av befrielse. Det kändes som en ny era.

Och i Sverige? Identitet. Säkerhet. Bevis på vem jag är, mitt lilla bevis i en värld av anonyma ansikten. Jag känner mig trygg med det i min plånbok, som en liten amulett. Ett slags värdefull talisman.

Ansökan. Lika enkelt som att ansöka om ett pass. Ett enkelt formulär, ett foto, och sedan väntan. Väntan på det lilla kortet, som bär så mycket vikt. Väntan på friheten.

• Giltighetstid: 5 år
• Språk: Svenska och Engelska
• Användningsområden:
  • Resor inom EU (sedan 1 juli 2015)
  • Identitetshandling i Sverige
• Ansökan: Liknande process som passansökan.

Jag tänker på hur jag fick mitt första id-kort, nervös och spänd, som att få en nyckel till vuxenlivet. Nu, efter alla år, känns det fortfarande lika viktigt. Det lilla kortet, ett bevis på att jag existerar, i en värld som ibland känns så stor och obeskrivlig.

Måste man ha både pass och nationellt id-kort?

Nej. Det behövs inte. Men det känns… säkrare. Alltid. Att ha passet. I handväskan. Som en trygghet. En tyngd. En liten bit av mig själv. Vet inte varför. Kanske bara vana.

Jag reser ju sällan. Till Norge, kanske. En gång om året, om jag har tur. Mamma bor där. Saknar henne. Mycket. Id-kortet... jag har det ju. Men det känns så… tunnt. Inte lika säkert. Som ett löfte som man inte riktigt vågar lita på.

• Pass: Känns tryggt.
• Nationellt id-kort: Känns otillräckligt. Som ett blad i vinden.
• Körkort: Funkar kanske? Har inte testat. Riskabelt? Nej, men ändå.

Åh, Gud, den här ångesten igen. Varför är jag så här? Ska försöka andas. In. Ut. In. Ut. Jag vet att det är onödigt. Men jag vill inte riskera något. Ingenting. Inte ens en missad bussresa. Det skulle knäcka mig. Helt. Det är som om allt hänger på det här. På passet. På tryggheten. På att ha det nära. Alltid. Nära.

Jag åker till mamma i juni. Ska ta passet. Absolut. Men det gnager. Den där känslan. Som att något fattas. Även med passet. Alltid. En tomhet. Inuti. Djupt.

2023-uppdatering: Inget har förändrats. Jag tar fortfarande med passet. Till Norge. Till mamma.

Vilka länder kan jag resa till med nationellt id-kort?

Jag minns när jag panikpackade för Santorini. Glömde passet. Stress! Tur då att jag kom ihåg ID-kortet.

• Européen är grejen.

Kommer ihåg listan jag googlade febrilt på Arlanda.

• Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Slovakien, Slovenien

Alltså typ hela Europa, nästan. Inte UK längre, Brexit, suck.

Idag funkar det fortfarande så. Kolla utrikesdepartementet, alltid.

Jag älskar att resa! Varför måste man ha med sig så mycket?