Hur länge kan jag stanna utanför Sverige med ett tillfälligt uppehållstillstånd?

5 se

Oj, det där med resandet när man har ett tillfälligt uppehållstillstånd... det känns lite pirrigt! 90 av 180 dagar inom Schengen – det låter ju bra, men det är ju knappt tre månader! Tänk om man vill längre bort, till familj i ett land utanför Schengen? Då blir det ju genast mycket mer krångligt med visum. Det känns lite som att man sitter fast, trots att man har tillståndet. Jag skulle bli så ledsen om jag fick missa viktiga saker på grund av byråkrati. Man måste planera allt så noga!

Kommentar 0 gillar

Hur länge kan jag egentligen vara borta från Sverige med mitt tillfälliga uppehållstillstånd? Åh, det här med resande… det gnager i magen, vet ni? 90 av 180 dagar inom Schengen, sa de. Låter ju bra på pappret, men… tre månader, liksom? Känns ju som en evighet ibland, men andra gånger… alldeles för kort. Som när min faster blev sjuk i Italien, och jag nästan fick panik – skulle jag ens hinna dit? Visum, ansökningar… allt det där krånglet!

Tänk om man vill längre bort, till familjen i Chile, till exempel? Då blir det ju ett helt annat spel. Visumansökan, och vem vet hur lång tid det tar? Det känns… begränsande, på nåt sätt. Som att man är fånge i sin egen situation, trots att man har ett uppehållstillstånd. Vet ni den där känslan? Som att man går runt med en konstant oro i magen? Att man hela tiden måste dubbelkolla, planera, räkna dagar… Jag minns en vän som missade sin mormors begravning för att hon inte hann fixa pappersarbetet i tid. Det knöt sig i magen bara av att höra det. Allvarligt, hur sjukt är det inte? Att byråkrati kan hindra en från att sörja?

Man vill ju bara leva sitt liv, ni vet? Se sina nära och kära, uppleva saker… utan att behöva vara en mästare på migrationslagstiftning. Det är ju inte det man drömde om när man sökte asyl, eller hur? Man längtar ju efter frihet, inte mer pappersarbete. Men man får väl bita ihop och planera, planera, planera… och hoppas att ingenting oförutsett händer. Annars… ja, då är det bara att bita i det sura äpplet och acceptera att man kanske får missa något viktigt. Och det är ju det värsta man kan tänka sig.