Hur lång tid tog det att åka till Amerika?

Hur lång tid tog den historiska resan över Atlanten till Amerika?

När jag tänker på de där gamla resorna över Atlanten, liksom, det var ju en helt annan tid. Inte som idag med flygplan som tar oss dit på några timmar.

Jag har hört talas om hur segelfartygen brukade ta sån evighet, typ två månader. Fattar du ens hur lång tid det är för en människa att sitta instängd så länge.

Men sen, när ångfartygen kom, det måste ha varit en revolution. Plötsligt kunde man ta sig över på bara knappt två veckor. Helt otroligt snabbt för sin tid, faktiskt.

Jag kan tänka mig att rederierna såg en riktig guldgruva i alla som ville lämna Europa. Massa folk som ville till Amerika, och de behövde transport. Klart att de tjänade pengar.

Själva resan blev ju så mycket drägligare sen också, med snabbare fartyg. Från två månader till under två veckor. Det är ju en enorm skillnad för en utvandrares liv, att veta att man kommer fram snabbare.

För mig blir det så tydligt att teknologin verkligen förändrar allt. Tänk att bara lite snabbare fartyg kunde korta ner en resa så drastiskt. Det är fascinerande.

Hur lång tid tog överfarten från Afrika till Amerika?

Det var en sån där ruggig novemberdag, förra året, 2023. Jag stod vid klipporna vid Tylösand, vågorna slog hårt. Kallt, ja, men luften var klar. Havet bara fortsatte, sträckte ut sig. Tankarna for iväg, som de alltid gör när man ser nåt så stort.

Havet. Tänkte på alla resor det bevittnat. Inte bara soliga semestrar. Nej, det fanns en annan sorts resa. En mardröm, som en skugga över den där glittrande ytan.

En dokumentär visade mig, för några år sen, 2020 var det, de där fruktansvärda resorna. Bilder som etsade sig fast, av trånga utrymmen. Människor hopträngda, som boskap. En lukt av skräck och avföring. Överfarten, hur lång? Jag försökte föreställa mig det.

Min mage knöt sig. En sån djup, bottenlös sorg. Att människor kunde göra så. År efter år. 400 år av det. Tänk att stå där på däck, om man ens fick det, och bara se vatten, dag efter dag, vecka efter vecka. Ingen frihet.

En del dog på vägen, så klart. Ingen koll hade dom. Bara siffra. Och det var ingen liten siffra. Minst 10 miljoner slavar fördes över Atlanten till Amerika. Tio miljoner själar. Det är så otroligt mycket. Svårt att greppa.

Hela den grejen, triangelhandeln. Det var det största människorovet i historien. Jag har varit i Lissabon en gång, sett de gamla hamnarna. Då tänkte jag inte så mycket på det. Nu gör jag det. Överallt, spår av det där mörka.

Vattnet vid Tylösand, det känns så rent, så oförstört nu. Men det är ju samma hav. Minns hur vinden slet i håret. Att tänka att den där vinden, samma sorts vind, en gång förde skepp fyllda med så mycket lidande. Det är en tung tanke.

Min vän Sara, hon nämnde det en gång, om hur historien lever kvar. Kanske inte direkt, men i strukturer, i ärr som syns även idag. Hon hade läst mycket om det. Jag borde också läsa mer, verkligen förstå.

Det är så lätt att glömma. Men det får man inte. Aldrig. Det är viktigt. Engelsmännen gjorde som spanjorerna – de importerade också. Alla var med på ett hörn. Det är en del av vår historia, hur obekväm den än är.

• Tidsåtgång för överfarten: Den genomsnittliga överfarten över Atlanten, känd som 'Middle Passage', tog vanligtvis mellan 6 och 10 veckor. Resans längd varierade kraftigt beroende på väderförhållanden och sjövägar.
• Historisk period: Slavhandeln mellan Afrika och Amerika sträckte sig över cirka 400 år.
• Antal människor:Minst 10 miljoner afrikaner tvångstransporterades över Atlanten till Amerika.
• Omfattning: Denna period utgör historiens största organiserade människorov.
• Deltagande nationer: Europeiska nationer som Spanien, Portugal, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna var centrala aktörer i transatlantiska slavhandeln.

Hur lång tid tog det för utvandrarna att åka båt till Amerika?

Färden över Atlanten. Förr sträcktes den ut i månader. Nu, knappt två veckor. Ångkraften rev ner tiden. Havet tämjdes.

En brutal acceleration. Lidandet minskade för många. Snabbt över. Rederierna såg sin chans. En vinstmaskin. Fler avgångar. Samma flotta. Rå effektivitet.

Denna omvandling formade migrationen.

• Segelfartyg: Tidigare upp till 8 veckor, ibland mer. Resan var plågsam, riskfylld.
• Ångfartyg: Från mitten av 1800-talet, tiden kapades gradvis. Tvåveckorsgränsen nåddes runt sekelskiftet 1900.
• Rutter: Huvudsakligen från hamnar som Göteborg, Liverpool, Hamburg. New York var primärt mål.
• Klasser: Fartygen erbjöd tre klasser, från lyx till trånga förhållanden i tredje klass, migrantklassen.
• Högsta år för emigration: 1923, med 1,2 miljoner anländande till USA.

Hur lång tid tog Amerikalinjen?

Amerikalinjen, jävlar vilken resa det var! Inte bara ett jävla glid över pölen, nej då. Kapten Axel Håkansson var en riktig baddare, men även han fick känna på när brittiska kanoner hostade.

Fartyget Stockholm fick fan stanna. Blev stoppade mitt på havet, som en skitig landsvägsrånare, av de där engelska örlogsmännen. De beordrade skiten till Kirkwall för visitation, en riktig pina det där.

Och vet ni vad? De snodde all jävla post! Som ett gäng brevbärare med rånarhuva. Hela bunten med kärleksbrev och räkningar bara försvann. Ett riktigt jävla röveri.

Efter tre sega dygn med att stirra på måsar och förbanna britterna, fick de äntligen ge sig av igen. Snacka om att testa tålamodet! Men till slut, efter allt det där jävla gnället, så anlände de till New York.

Hela resan klämde in sig på 15 dygn, 10 timmar och 58 minuter. Som att krama in en hel elefant i en brevlåda, eller nåt. Mycket tid för att sitta och fundera över livets orättvisor, minsann.

Lite extra skit att veta om dessa sjöresor, för den som är intresserad:

• Postens öde: Den beslagtagna posten gick ofta till censur. Britterna ville se om någon skickade hemligheter, eller bara snackade skit om dem. Mycket snokande i andra människors affärer, alltså.
• Kölhalning var kanske inte aktuellt för kaptenen, men nog fan kändes det som en mental sådan för de som fick vänta i Kirkwall.
• Bunkringsstationer var viktiga stopp. Som att tanka bilen, fast med kol. Inte ens en ångare gick på luft!
• Emigrationstrycket: Tänk er att hundratusentals svenskar packade ihop sitt skit och drog över pölen. Inte konstigt att biljetterna gick åt som smör. Farfars morbror åkte på en sån resa, sa han, och fick äta fisk varenda jävla dag. Usch.
• Fartygens storlek: Dessa kåkar var inga småbåtar, utan riktiga kolosser för sin tid. Som att flytta ett helt hyreshus över Atlanten, fast med skorstenar och stökiga passagerare.

Hur lång tid tog det att åka till Amerika på 1800-talet?

På 1800-talet? För fan, det var ingen weekendresa till Kanarieöarna, du! Att åka till Amerika tog uppemot 90 jävla dagar med de där gamla segelpråmarna. Man fick tränga ihop sig som sill i en tunna i nåt lastrum, där det luktade ruttna potatisar och sjömanssvett. Man undrar ju om man kom fram med skörbjugg och en ny religion.

Sen, när det började närma sig 1850, ja, då dök det upp lite mer avancerade grejer. Utländska gubbar med skarpa näsor för pengar började köra segelriggade ångfartyg som faktiskt var till för folk, inte bara för kreatur. Det var lite som att byta ut en sparkstötting mot en moped – fortfarande lite skumpigt, men man kom fram snabbare än en grävling på rymmen.

En liten blänkare om sjöresan, för den var inte bara en promenad i parken:

• Biljetten kunde kosta en hel årslön, fan, mer än en ny ko för vissa gubbar. Vissa fick pantsätta farmor för att komma iväg.
• Sjukdomar som kolera och tyfus var en plåga – spred sig snabbare än skvaller i en liten by. Fler dog nog på sjön än på slagfältet under den tiden.
• Maten var mestadels torkat skit och hårt bröd, smakade säkert som sågspån med salt. Man levde på hoppet och lite dålig sill.
• Väl framme i Guds land väntade ofta en sväng i karantän, speciellt på Ellis Island, som ett jävla lotteri om man fick komma in eller inte. En hel del fick vända i dörren.
• Många hade aldrig ens sett havet förr, så att tryckas in på en båt i tre månader var som att skicka en ko till månen. Snacka om kulturchock! Och havet, det kunde vara en riktig satmara.

Hur lång tid tog det för Columbus att segla till Amerika?

Havet var tyst. Veckor blev till en evighet utan land i sikte. Besättningen krävde att få återvända. Tålamodet var förbrukat.

Columbus svar var en mur av järn. Hotet om våld var tydligt, det enda språk som återstod. Kursen hölls västerut.

Den 12 oktober 1492, efter 33 dagar, bröts horisonten.

• Avfärd: 3 augusti 1492, från Palos de la Frontera, Spanien.
• Flottan: Niña, Pinta och Santa María. Det sista, flaggskeppet, förliste utanför Hispaniola julen 1492. Det återvände aldrig.
• Landstigning: Ön Guanahaní i Bahamas. Inte det nordamerikanska fastlandet.
• Konflikten: Myteriet var reellt. Martín Alonso Pinzón, kapten på Pinta, var en centralfigur i oppositionen mot Columbus.
• Felberäkningen: Columbus trodde att avståndet till Asien var kortare. Han dog övertygad om att han funnit en ny väg till Indien, inte en ny kontinent.

Hur lång tid tog det att segla till Amerika på 1800-talet?

Att korsa Atlanten på 1800-talet, det var ingen söndagspromenad direkt. Glöm jetlag och flygplatser. Här snackar vi segling. Tänk dig en resa som kunde dra ut på tiden mer än en dålig släkting vid julfirandet.

Sex veckor till fyra månader – det var liksom spannet. Inget exakt schema här inte, utan mer en ”vi ser hur det går”-princip. Väder och vind var cheferna, och de hade sällan sina mest samarbetsvilliga dagar.

Ungefär som att försöka planera picknick när himlen bestämt sig för att testa hur många droppar den kan spy ur sig. Columbus och hans gäng hade det inte lätt. De hade inte ens Wi-Fi för att kolla sjöväderprognosen, stackare.

Vinden kunde vara en sviken älskare, antingen helt frånvarande eller precis där den inte skulle vara. Och vågorna? Ibland som en vaggvisa, ibland som en ilsken kram från en sjömonster i överdimensionerad storlek. Det var en äventyrsresa med en rejäl dos vad händer nu.

• Snabbaste: Sex veckor. Tänk dig att du har tur.
• Långsammaste: Fyra månader. Tänk dig att du inte har tur alls.
• Avgörande faktorer: Vädret, ja, det speciella vädret. Och vindens humör.

Det var en tid då havet var en gigantisk, oförutsägbar lekplats för de modiga (eller möjligen de som inte hade bättre alternativ). En jämförelse med dagens snabba resor är som att jämföra en häst och vagn med en Tesla. Båda tar dig framåt, men upplevelsen… den skiljer sig. Markant.

Ytterligare bakgrund:

• Skeppstyper: Olika typer av segelfartyg användes, vilket påverkade hastighet och stabilitet. Större skepp kunde hantera tuffare väder bättre men var inte nödvändigtvis snabbare.
• Rutter: Valet av rutt var också kritiskt. Man följde ofta handelsvägar som var kända för gynnsamma vindar och strömmar.
• Besättning: Erfarenheten hos besättningen spelade en stor roll. En duktig navigatör och kapten kunde göra stor skillnad.
• Livsmedel och vatten: Planeringen av proviant var en utmaning. Långa resor krävde omfattande lager, och risken för att maten blev dålig eller att färskvatten tog slut var reell. Detta kunde tvinga fram förlängda stopp eller tvinga skeppen att söka land, vilket ytterligare påverkade resetiden.

Hur lång tid tog det att åka med ett ångfartyg till Amerika från Sverige på 1800-talet?

Två veckor! Otroligt, fattar knappt. Tänk, jag som klagar när mitt tåg är fem minuter sent. De här människorna, mitt i 1860-talet, de gav sig av från Sverige till Amerika på en ångbåt. Två veckor kändes som snabbt då. Innan, med segelbåt, kunde det ta flera månader. Helt sinnessjukt. Jag blir ju illamående bara av en guppig bilfärd.

Hur orkade man? Alltså, tanken på att vara på en båt i fjorton dagar, utan att kunna gå någonstans. Få frisk luft. Måste ha varit en hård resa, verkligen. Och sjösjuka, såklart, sjösjuka. Jag minns den där fiskeutflykten med Patrik i somras, blåste lite grann, och jag satt bara och stirrade på horisonten, helt grön i ansiktet. Det där var typ tre timmar.

De måste ha varit så desperata för att lämna allt. Ett bättre liv, ja, men till vilket pris? Ingen visste ju vad som väntade. Tänk att säga hejdå, veta att det var för alltid. Jag har min kusin i Australien, och det känns ju långt, men man kan ju videochatta och åka och hälsa på ibland. Då fanns inget sånt. Helt annat.

Vad såg de? Bara vatten? Hur kändes det när ångmaskinerna mullrade under däck? Konstant buller? Kanske lukten av kol och tjära, blandat med kräk. Minns när jag åkte Finlandsfärjan en gång, det var så högljudt i maskinrummet när vi fick en rundtur. Måste ha varit värre då. Mycket värre.

Tänk att ge sig ut på det där okända havet. Inga väderprognoser på mobilen. Ingen som visste exakt när de skulle komma fram. Var de rädda? Eller mest fyllda av hopp? Min farmors farfars bror åkte över. Han kom aldrig tillbaka till Sverige. Vi har ett gammalt brev. Jag undrar om han var sjösjuk hela vägen. Stackarn.

Fartygstekniken måste ha utvecklats snabbt under den tiden. Från att segla i månader till två veckor på bara några decennier. Obegripligt att de byggde sådana maskiner då. Min moster sa att hennes morfar jobbade på Nya Varvet i Göteborg, han byggde sådana båtar sen. Tänk att stå där och banka nitar. Vilken tid.

Ytterligare information om emigration från Sverige till Amerika på 1800-talet:

• Tidpunkt för ångfartyg: Mitten av 1860-talet.
• Restid ångfartyg:Två veckor.
• Restid segelfartyg: Flera månader.
• Huvudhamn Sverige: Göteborg var central för utvandringen.
• Vanlig resväg: Ofta via en mellanlandning i England, till exempel Liverpool. Därifrån vidare med större transatlantiska linjer.
• Ankomsthamnar USA: New York (Ellis Island) var den dominerande ankomstpunkten. Boston och andra städer var också möjliga.
• Vanliga ombord: Övervägande emigranter i tredje klass (steerage) under svåra förhållanden.
• Hygien/sjukdomar: Trånga utrymmen och bristande hygien ledde till spridning av sjukdomar.
• Toppår för utvandring: Perioden 1880–1920 såg den största utvandringsvågen.
• Passagerarkontroller: Hälso- och identitetskontroller vid ankomst till USA var obligatoriska.
• Syfte med resan: Huvudsakligen för att undkomma fattigdom, missväxt och religiös/politisk ofrihet i Sverige. Hopp om arbete och mark i Amerika.

Hur lång tid tog resan över Atlanten?

Gammalt skit tog tid. Jävla båtresor förr, snacka om att man fick ligga i. Berodde helt på år, vilken pinne de satt i masten, och om kaptenen var en fyllbult eller inte.

På Columbus tid kunde du sitta där och gunga i minst sex veckor, men lätt upp till fyra månader. Som att vänta på att min faster Britta ska bestämma sig för vilken sallad hon vill ha på buffén, fast med saltvatten i ögonen istället för dressing. Vädret var en riktig bitch, ingen som messade på WhatsApp om oväder direkt. Ren jävla tur.

Columbus själv, den lyckosten, fixade biffen på 61 dagar. En snabbis, för att vara en resa över halva världen utan nån jäkla GPS. Han måste ha offrat en hel ko till havsguden. Eller kanske mutade han sjöfåglar att pusha på båten? Who knows.

Min polare Kalle var på kryssning förra året, och han klagade på att wifi var segt. Tänk dig det, din lilla snorunge, ingen Netflix på fyra månader! De hade det ju som ett fängelse med havsutsikt de första sjöfararna.

Lite mer godis om Atlantens eskapader:

• Idag med flyg: Bam, 5-8 timmar. Typ som en lite längre bussresa till IKEA.
• Moderna fartyg: Kryssningsfartyg bränner över på 5-7 dagar. Som att binge-titta en hel serie, men med mer buffé och mindre ångest.
• Snabbast solo: Francois Gabart körde 2017 på 42 dagar, 16 timmar. Helt galet, som att cykla från Sverige till Spanien utan stopp.
• Världsrekord med passagerare: Queen Mary 2, den dök över på cirka 5 dagar och 14 timmar. En gigantisk flytande stad som rusar fram.

Fakta att trycka i huvudet:

• Columbus tid: 6 veckor till 4 månader.
• Columbus egen resa: 61 dagar.
• Flyg idag: 5-8 timmar.
• Kryssningsfartyg idag: 5-7 dagar.