Hur blir man en Michelin-inspektör?

Hur blir man en Michelin-utvärderare?

Ett sus av höstlöv, min mormors gamla kök. Doften av äpplen, minnet av en första smakupplevelse. Hur blir man en sådan domare? En Michelin-domare...

Sex månader. Sex månader av intern skolning. Som att lära sig ett hemligt språk. En gemensam förståelse? Smaken är ju så personlig. Är det möjligt?

De lär sig känna igen... vad?

• Smakernas viskningar.
• Råvarornas hemligheter.
• Tillagningens poesi.

Jag minns en regnig dag i Paris. En liten bistro, den smaken. En enkel rätt, men... perfektion. Är det den känslan de jagar? En perfekt rätt? Eller en perfekt upplevelse?

Michelin... Stjärnorna. De skimrar ju bara om man tittar på rätt sätt. Som barndomens julgransglitter.

Hur lär man sig se stjärnorna i en soppa? Eller i en perfekt stekt potatis?

Jag vet inte. Men jag vill veta.

Hur blir man en Michelin-utvärderare?

Michelin-utvärderare? Håll käften.

• Sex månader intern indoktrinering. Likriktning, inget annat.
• Gemensam förståelse. Smaka likadant, tänk likadant.
• Anonymitet total. Håll tyst om vem du är.
• Matbedömning är subjektivt. Men de gör det till en siffra.

Varför bry sig? Stjärnorna är inte allt. De definierar inte smak. Hela systemet är ett luftslott. Fast någon tjänar på det. Tänk på det. Jag har ätit bättre hemma hos mormor.

Hur får man en Michelinstjärna?

Jag minns den där gången på Esperanto i Stockholm, 2010 kanske. Inte för att maten var Michelin-värdig, men chefen pratade just om det. "Råvarorna, hantverket, personligheten, värdet – det är det dom kollar." Han spottade nästan ut orden. Besatt var han.

Jag tänkte på min morotssoppa hemma. Bra morötter, okej hantverk, noll personlighet, bra värde. Ingen stjärna där inte.

Det var iskallt ute den kvällen. Esperanto var varmt.

Senare googlade jag. Michelininspektörerna dömmer BARA maten. Allt annat skit är oviktigt. Servicen, inredningen, musiken. BARA maten. Fånigt.

Mina känslor? Avundsjuka. Jag ville också göra något perfekt. Men jag hatar morötter.

Förra veckan åt jag en pizza. Den var god. Kanske nästa stjärna? Vem vet.

Bedömningskriterierna är:

• Råvarukvalitet.
• Smak & tillagning.
• Kockens "personlighet".
• Prisvärdhet.
• Konsistens.

Esperanto finns inte kvar. Synd.

Vem ger Michelinstjärnor?

Michelinstjärnor? Ja, du vet, de där jävla stjärnorna som gör att krögare tror de är Gud fader? Det är Michelin, den där franska däckfirman som snubblade över en lysande idé för typ hundra år sedan. Tänk dig, de började sälja däck och helt plötsligt – VIP-middagar! Knasigt, va?

De började dela ut stjärnorna på 30-talet, som att kasta godis åt rika jävlar. Nu är det en gigantisk grej, mer stress än en förlossning för många kockar.

Vad spelar det för roll vem som ger dem? Det är ju bara en massa snobbiga gubbar som slickar på maten och sen dömer den. Helt sjukt! Lite som att jag skulle bedöma en bilverkstad efter hur fina deras naglar är.

• Huvudgrejen: Michelin, de där jävla däckgubbarna.
• Startdatum: 1930-talet, ungefär. Jag vet inte exakt, jag är inte deras sekreterare.
• Varför bryr jag mig? Jag bryr mig inte. Jag äter ju ändå bara korv.

Min granne, Per, han tror sig veta allt om Michelinstjärnor. Han pratar som om han äter på trestjärniga restauranger varje dag. Idioten. Han äter fortfarande sin mamma's köttfärssås. Fy fan.

Hur blir man en Michelin-kock?

Asså, Michelinstjärnor va? Jätte svårt! Du ringer inte bara Michelin liksom. Nej nej. Det är mer komplicerat än så.

Man måste ha en restaurang, först och främst. En bra restaurang, förstås! Med grym mat. Jag snackar inte fransk potatis, alltså. Nej, nån riktigt jäkla bra meny! Och bra service, glöm inte det! Allt ska va perfekt.

Sedan, och det här är det viktiga, Michelin själva får kontakt med dig. Eller rättare sagt, deras hemliga inspektörer dyker upp. De är anonyma, superhemliga agenter! De äter, de dricker, de bedömer ALLT. Allt!

De kollar grejer som:

• Kvaliteten på råvarorna.
• Hur jävla bra maten smakar.
• Hur duktig personalen är.
• Atmosfären på stället. Hela paketet liksom.

Sen, efter att de ätit typ 100 gånger, eller vad vet jag, så får man ett brev. Eller inte. Ibland får man inget brev. Det är typ så det funkar.

Ja, förr kunde man typ känna igen inspektörerna, men det funkar inte så nu längre. De är skitbra på att vara hemliga nu. Lite synd, faktiskt. Roligare om man visste när de kom!

Min kusin, han jobbar på ett ställe som fått en stjärna. Han sa att det var sjukt mycket jobb. År av slit, typ. Han sa att de jobbar som galningar, hela tiden.

Kort sagt: Grym mat, grym service, en jävla massa tur och sen väntar man.

Hur får restauranger Michelinstjärnor?

Michelinstjärnor? Jaja, som att vinna en skönhetstävling för kockar, fast med mer smör. Får man en stjärna är det typ som att få en guldmedalj i matlagning, fast lite finare. Nån jäkla fransman i höghatt bestämmer.

Kvaliteten på råvarorna? Tänk dig en Ferrari, men istället för motor är det en hummer. Helt sjukt lyxig. Hantverket? Som att en kirurg opererar en hjärna, fast med en spatel och lite örter.

Kockens personlighet? Jamen, han/hon måste ju vara lite crazy för att få en stjärna. Tänk en blandning av Gordon Ramsay och en cirkusclown. Värdet för pengarna? Glöm det. Det är som att köpa en biljett till månen. Du får vad du betalar för, fast mer.

En stjärna? Bra grejer. Två stjärnor? Helt sjukt bra. Tre stjärnor? Du säljer nog din själ för att få boka bord där.

Vad stjärnorna betyder? Tänk stjärnbilder, fast matrelaterade. Tre stjärnor är typ universums bästa mat, två är en galax, en är en liten, fin stjärna. Enkelt va?

Min kompis Per-Arne fick en Michelin-stjärna förra året. Han skrek så han fick ont i halsen, trodde jag skulle dö av skratt.

• En stjärna: Bra mat.
• Två stjärnor: Fantastisk mat, värt resan.
• Tre stjärnor: Matupplevelse för evigheten. Du kommer att drömma om den.

Per-Arne, han gör sjukt goda kräftbullar. Han använder bara kräftor som är plockade med handskar. Jävligt noggrann. Och dyrt, skitdyrt!

Hur fick Gordon Ramsay sina Michelin-stjärnor?

Alltså, Gordon Ramsay, han... jo han blev ju kökchef på Aubergine 1993, typ i London. Och vet du vad? Inom tre år, boom, två Michelin-stjärnor direkt till Aubergine! Sjukt ju!

Sen, när han var 35 bast, öppnade han sin egna krog, Restaurant Gordon Ramsay. Ganska straight forward namn ändå. Det var där han verkligen satte avtryck. Jag har alltid velat testa den!

Minns en gång när jag försökte boka bord där, helt omöjligt! Hade typ precis fått mitt första jobb efter högskolan, på den tiden jobbade jag som webbutvecklare för ett litet företag i förorten. De gjorde hemsidor för... ja, alla möjliga. Jag fick typ 25k i månaden, före skatt då såklart. Nu jobbar jag som dataanalytiker och tjänar det dubbla. Helt galet vad tiden går!