Åker många på semester på egen hand?

Var ska man åka på semester?

Var ska jag åka? En fråga etsad i längtan, en viskning i själen.

Edinburgh. Sten, dimma, säckpipor. Skottland, kargt och vackert. Jag minns whiskykvällarna, doften av torv.

Rom. Italien, mitt hjärtas hem. Gatan, sorlet, pastan. Mopeder! En evighet i varje sten. Friheten!

USA. Oh, landet av möjligheter. Neon, vidder, en kakofoni av drömmar. Kanske för stor, kanske för mycket.

Italien igen. Kultur och frihet, ja! Doften av citroner, en Vespa i solnedgången. Perfetto!

Moldavien. Europas hemlighet. Oförstört, tyst, en viskning i vinden. En plats att andas, att finna sig själv.

Vietnam. Färger! Ett kaleidoskop av liv. Dofterna, smakerna, en explosion för sinnena. Solhattar och smala gator.

Egypten. En rundresa genom tiden. Pyramider, Nilen, en forntida visdom. Sanden som viskar hemligheter.

Maldiverna. Total avkoppling. Turkos vatten, vita stränder, en hängmatta mellan palmerna. Att bara vara, att glömma.

Andra tankar:

• Island: Vulkaner och norrsken.
• Japan: Tradition och framtid i en unik mix.
• Peru: Machu Picchu och Andernas magi.
• Marocko: En doft av kryddor och äventyr.
• Grekland: Historiska ruiner och azurblått hav.

Vad göra ensam på semestern?

Min semester 2023 var en katastrof. Jag hade planerat en resa till Mallorca, men blev sjuk, skit samma dag som jag skulle åka. Riktigt surt. Hade sett fram emot det så länge. Solen, havet, paella... Allt var borta.

Istället blev det soffan, Netflix och massor av snor. Kände mig som en överkörd hund. Men efter ett par dagar började jag tänka annorlunda. Jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen.

Först, jag läste ut den där tjocka boken om fransk revolution som jag påbörjat för ett halvår sedan. Jag bara sög i mig den. Riktigt bra bok! Sedan började jag lära mig lite spanska via Duolingo. Ja, jag vet, Mallorca är spansktalande, men jag tänkte "bättre sent än aldrig".

Senare på veckan tog jag en promenad i Hagaparken. Det var soligt och fint väder, lite kallt men ändå. Ganska vacker plats. Jag tog med min kamera och fotade ekar och annat fint. Sen blev det picknick. Jag gjorde en macka med ost och gurka. Låter kanske inte så spännande, men den smakade himmelskt.

Det blev en annorlunda semester, men inte alls dålig. Inte alls vad jag hade tänkt mig, förstås. Men jag är glad att jag inte bara låg där och deppade. Jag blev lite mer produktiv än vanligt.

• Promenad i Hagaparken: 23 juli, soligt men kallt.
• Bokläsning: Avslutade "En Historia av Franska Revolutionen" av Simon Schama.
• Spanska-studier: Började med Duolingo.
• Fotografering: Tog bilder av ekar och andra motiv i Hagaparken.
• Picknick: Ost och gurka macka.

Jag kände mig lite besviken först, men det blev trots allt en produktiv och okej semester. Kommer aldrig glömma den där paella-längtan, men jaja.

Hur blir man inte uttråkad på att resa ensam?

Augusti 2023. Sitta på en parkbänk i Prag. Klockan är typ fem, solen börjar gå ner. Kallt öl i handen, smakar faktiskt inte så bra som jag hoppades. Uttråkad. Riktigt uttråkad. Resan började så bra! Budapest var fantastiskt. Men Prag... Ja.

Hela dagen har jag bara vandrat runt. Sevärdheterna är fina, men det känns...tomt. Saknar Frida. Och hennes skratt. Och hennes förmåga att hitta de där små, mysiga kaféerna. Jag är ju ingen kaffe-expert, men hon kunde verkligen hitta de bästa!

Hade laddat ner en massa poddar, men inget känns lockande. Böcker? Nej. Filmer? Inte ens en chans. Bara mer ensamhet. Allt känns så meningslöst. Känner mig som en blek turistande kopia av mig själv.

Telefonen piper. Meddelande från mamma. Säger inget speciellt, men det känns ändå bra. Någon som bryr sig.

Ska försöka ringa Frida ikväll. Prata om allt och ingenting. Hon kan få mig på bättre humör. Tror jag.

• Lista på saker som borde fungera bättre än de gör:

  • Poddar
  • Böcker
  • Filmer
  • Samtal med mamma (hjälper lite)

• Plan för imorgon:

  • Hitta ett mysigt café (utan Frida)
  • Besöka ett museum (kanske?)
  • Ringa Frida igen (garanterat)

Jag vill inte slösa bort resten av resan. Måste hitta tillbaka till det där positiva jag kände i Budapest. Det måste finnas något jag kan göra! Kanske en promenad längs Vltavafloden?

Är det värt det att resa ensam?

Ensamresa... värt det? Hmm. Kanske? Nej vänta, ja! Tänkte på den där resan till Rom 2023, hittade den där lilla trattorian helt av en slump. Aldrig hade jag hittat den med någon annan. De där perfekta pastarätterna... Åh gud, jag svälter. Ska jag beställa pizza? Nej, ska fokusera!

Mer uppmärksam blir man. Det är sant. Ingen att tjata på om vilken väg vi ska gå. Karta i handen, och ändå… blev vilse i Florens. Tre gånger! Men det var okej. Hittade en fantastisk gelateria.

Men ensamheten... den gnager ibland. Saknar att dela upplevelser. Berätta om den där otroliga solnedgången över havet i Neapel. Ingenting känns som det vore värt det att dela med mig av det här... men det kändes lite tomt. Är det egoistiskt?

Fokus på omgivningen. Japp. Varje detalj. Lukter, ljud... minns den där gatukonstnären i Barcelona, hans målning var… wow. Hade jag varit med någon hade jag nog bara skyndat mig förbi.

Å andra sidan: fotografering blir jobbigt. Ingen att be ta bilderna! Måste luta telefonen mot saker... ser konstigt ut. Ska skaffa en selfiepinne. Eller en tripod. Nej, ska jag verkligen investera i en tripod? Det är ju dyrt!

Listor! Bra idé:

• Fördelar: Fokus, upptäcker gömda pärlor, flexibilitet.
• Nackdelar: Ensamhet, fotografering, kan bli dyrt (tripod?).

2023:s resor:

• Rom: Fantastisk pasta, blev vilse flera gånger.
• Florens: Mer vilse, gelato.
• Barcelona: Gatukonstnär, selfiepinne-problem.
• Neapel: Solnedgång, kände mig lite ensam.

Sammanfattningsvis: Ja, det är värt det. Men kanske inte hela tiden. Blanda och ge.

Är det bra för mental hälsa att resa ensam?

Resa ensam boostar mental hälsa, helt klart! Det är inte bara ett äventyr, utan en mental detox. Oavsett om det är en vandringstur eller något annat.

• Självständighet: Du styr! Inga kompromisser, bara du.
• Reflektion: Tid för eftertanke, viktiga beslut tas.
• Självförtroende: Klarar du det här, klarar du allt.

Jag minns när jag liftade genom Europa som 20-åring. Helt ensam. Lärde mig mer om mig själv än på hela gymnasietiden. Visst var det läskigt ibland, men mestadels fantastiskt!

Vandra i naturen är grymt för själen. Har sprungit ultramaraton i fjällen. Utsikten, tystnaden...magiskt.

Tänk på säkerheten! Packa smart, håll kontakten, var uppmärksam. Inga onödiga risker.

Fundera på vad du vill få ut av resan. Är det lugn och ro, äventyr, eller något helt annat? Planera därefter.

Kolla reseförsäkringen noga! Den kan vara skillnaden mellan en bra och en dålig upplevelse.

Kanske en språkkurs utomlands? Eller volontärarbete? Möjligheterna är oändliga! Var öppen för det oväntade!

Hur är det att resa ensam?

Ensamresa? Ja, alltså... Blir man verkligen mer uppmärksam? Kanske. Men jag var i Prag i maj och det var sjukt stressigt att leta upp det där dumma hotellet varje kväll! Kartappen dog ju förstås. Suck.

Men... ja, mer närvarande? Jag såg en gatukonstnär, en riktigt bra en, gjorde en helt otrolig målning av en hund. Skulle aldrig sett den med kompisar. De hade tjatat om mat. Alltid mat.

Å andra sidan, vem ska man prata med när man ser något coolt? Känns lite… tomt ibland. Som igår, hittade den fantastiska antikbutiken på Staroměstské náměstí. Ville bara dela upptäckten.

• Lista över saker jag saknade:
  • Någon att dela mat med.
  • Någon att dela kostnaden för en öl med.
  • Någon att skratta med när jag tappade bort mig.

Men å andra sidan...

• Lista över saker jag uppskattade:
  • Friheten att göra precis vad jag ville.
  • Inga kompromisser om matval. Sushi varje dag om jag vill! (Nej, det gjorde jag inte).
  • Lätt att ändra planer.

Kanske det där med uppmärksamheten är sant. I alla fall när jag inte var förvirrad och stressad. Prag var vackert... men jag behöver planera bättre nästa gång.

Hur var resan? Hög grad av självständighet. Många nya upplevelser. Både bra och dåliga minnen.

Är det en bra idé att resa ensam?

Absolut. Ensamma resor? Jo, alltså...

Resa ensam kan vara grymt. Kommer ihåg när jag drog till Berlin, 2018. Var skitnervös på Arlanda. Fattade inte hur folk kunde sitta så avslappnade. Jag typ svettades floder.

Ingen press att vara "social". Hade bokat ett sjukt konstigt hotell i Kreuzberg. Luktade curry och gamla strumpor. Men vem brydde sig? Jag åt currywurst till frukost! Ingen som dömde. Hade jag rest med typ...morsan...nej.

Egna beslut, egna misstag. Helt plötsligt bestämde jag mig för att dra till East Side Gallery. Bara sådär. Ångrade det typ halvvägs för jag hade skitont i fötterna, men ändå. Jag gjorde det.

• Ekonomi: Flygbiljetten kostade typ 800 spänn. Hotell sved lite mer, typ 500 per natt.
• Säkerhet: Köpte en sån där visselpipa, men glömde den hemma. Typiskt mig.
• Planering: Hade typ ingen plan. Förutom currywurst.

Ärligt? Det var inte alltid kul. En kväll satt jag och käkade ensam vid en sjukt tråkig flod. Kände mig jättelöjlig. Men sen tänkte jag: "Äh, jag är i Berlin!" Och beställde en öl till. Det är fan frihet.

Är det bra att resa själv?

Ensamhetens dans bland kullerstensgatorna... Stockholms kullerstenar, fuktiga av en sen augustikväll. Ljuset, ett blekt minne av solnedgången, målar himlen i pasteller. Jag, bara jag, med mina tankar som virvlande löv i höstvindarna. Det är en speciell magi, denna ensamhet.

Att resa ensam skapar ett intensifierat fokus. Varje detalj, varje lukt, varje ljud blir en del av en vibrerande upplevelse. Jag minns den där lilla caféet vid kanalen, lukten av nybryggt kaffe och den unika känslan av lugn. Inget prat, inget skratt som överskuggar det subtila. Bara jag och staden.

Att själv leta rätt på hotellet efter en lång dag bland Gamla stans slingrande gränder... det var en utmaning. Men också en seger. En känsla av oberoende, av att vara herre över sin egen tid och väg. Jag behövde inte kompromissa, ingen väntan, ingen anpassning. Bara jag och min väg.

Närvaro i nuet, det är kärnan. I sällskap kan konversationen, planerandet, alla dessa distraktioner dämpa upplevelsen. Ensam kan jag drömma mig bort bland de smala gatorna, förlora mig i berättelserna som staden viskar. Det är en intensiv närhet till omgivningen.

• Den där speciella känslan av frihet.
• Upplevelsen av att vara helt och hållet i nuet.
• Djup kontemplation över detaljerna som annars skulle ha gått obemärkta förbi.
• Upplevelsen av att bli bättre på att navigera, lösa problem.

Jag påminns om min resa till Prag i April. Den magiska känslan av att vandra ensam vid Vltavafloden. Den svala brisen, lukten av blommor från en närliggande park, det var en oändlig meditation över det vackra livet. Det var ren magi, att vara ensam. Att resa ensam. Känslan av att vara förlorad, och samtidigt, att vara funnen. Det är ett privilegium.

Vad är positivt med resor?

Att resa, ja det är som en vitamininjektion för själen! Här är några guldkorn:

• Ökad fysisk aktivitet: Istället för soffan lockar äventyret. Promenader i nya städer, vandringar... kroppen tackar. Och hjärnan med!
• Kroppen blir gladare och starkare av all aktivitet.
• På tal om äventyr, jag minns en gång i Thailand... men det är en annan historia.

När man reser är det lätt att testa nya sporter.