Varför ska man inte köpa norsk lax?

Ska man undvika norsk lax? Problem med odlad lax i Norge.

Jag köpte faktiskt norsk lax förra veckan, på ICA Maxi i Bromma. Det var den där sorten som alltid ligger i frysen, den förpackade. WWF:s Fiskeguiden gav den ju gult ljus för hållbarhet, det läste jag. Inte för att den är farlig att äta alltså, det är viktigt att poängtera.

Men det där med hållbarheten, det gnager lite. De säger att vattenbruken har problem, att det inte är ekologiskt så där perfekt. Känns lite sådär med tanke på hur mycket vi svenskar äter den där laxen.

Så, undvika den helt. Kanske inte. Men jag tänker efter en extra gång nu. Varför är den så populär då, den norska laxen. För att den är lättillgänglig och kostar inte skjortan. Den är liksom standard i Sverige.

Jag minns när jag var liten, vi fick fisk ibland men inte så här ofta. Nu är det ju så enkelt att bara köpa en bit. Men det kostar ju, den där laxen, trots att den är billig. Jag betalade typ 89 kr för 400 gram senast. Ganska mycket för en fisk.

Vilket lands lax är bäst?

"Bäst"? Vilket luddigt ord. Det är nästan som att fråga vilken av ens syskon som är mest syskon, eller hur? Alla har ju sin egen charm, sina egenheter. Men när vi talar om fiskevärldens popularitetslista, då är det en klar vinnare som konstant simmar hem med guldet, nästan irriterande förutsägbart. Lite som att ha en kändiskusin som alltid hamnar på löpsedlarna, oavsett hur intressanta resten av familjen är.

Den där odlade norska atlantlaxen, ja. Den är inte den vilda sockeyelaxen som med sin skarpa färg skriker "se mig, jag har kämpat i floden!", inte heller den robusta chinooken med sin pondus. Nej, dessa är den akvatiska familjens rebeller, bohemer och starka personligheter. Vår norska vän är mer... den omtyckta popstjärnan. Den som alla känner till och, mer eller mindre, älskar att ha på tallriken.

Jag funderar ibland på om det finns en hemlig PR-firma i Atlanten som jobbar dygnet runt. Eller är det bara så att den norska laxen har hittat den perfekta balansen mellan tillgänglighet och en viss, svårfångad, charm? Det är lite som att välja mellan en superkomplicerad gourmetmåltid och en riktigt, riktigt bra pizza. Ibland vill man bara ha pizzan, eller hur? Och den norska laxen är laxvärldens pizza – men en lyxig sådan.

Att kalla den för världens favoritfisk är kanske inte helt korrekt rent statistiskt, men populariteten är onekligen av episka proportioner. Den har nästan blivit en generisk term, som "Alvedon" för huvudvärkstabletter. "Ska vi äta lax ikväll?" betyder nästan alltid den här norska sorten. Min syrra, som annars bara äter vegetariskt, gör ibland ett "undantag" med lite gravad, och jag vet att den kommer från Norge. Hon försöker dölja det, men doften avslöjar allt.

Några osammanhängande tankar om varför den just den Norska laxen... är den Norska laxen:

• Pålitlig närvaro: Den finns där, alltid. Ingen risk att gå till fiskaffären och mötas av tomma hyllor. Lite som att solen går upp, fast med fenor.
• Kulinarisk kameleont: Du kan grilla den. Steka den. Göra sushi. Till och med göra en förfärlig laxpaté (inte laxens fel). Den är extremt anpassningsbar.
• Konsekvent lyster: Man vet vad man får. Färgen, texturen, smaken – sällan några obehagliga överraskningar. Som en pålitlig bil som alltid startar.
• Fett som smörjer själen: Den är rik på de där nyttiga fetterna som får en att känna sig lite mindre skyldig när man frossar. Omega-3, bra för hjärnan! Kanske därför jag har så många briljanta idéer.
• Hållbarhetsambitioner: De strävar efter att vara ansvarsfulla. Ingen är perfekt, men man försöker, vilket är mer än man kan säga om vissa politiker.
• Marknadsföring som en rockstjärna: Norrmännen har lyckats marknadsföra sin lax med en finess som borde läras ut på handelshögskolor. Den är helt enkelt sexig på sitt eget, fiskiga vis.
• Prisvärd prestige: Du får en känsla av lyx utan att behöva sälja en njure. En rättvis kompromiss mellan plånbok och gom.