Varför är det brist på Guinness?

Alltså, brist på Guinness? Seriöst? Jag hörde det ryktas, men jag trodde det var bara ett skämt. Men tydligen är det sant! Guinness, liksom, den klassiska irländska ölen som min farfar alltid drack (och ja, han var en äldre man…typiskt, eller hur?). Nu är den alltså bristvara. Hur gick det här till?

Tydligen är det så här: Diageo, de som äger Guinness, säger att efterfrågan är helt galen. De kan typ inte brygga tillräckligt snabbt! Ölproduktionen är maxad, säger de. Maxad! Tänk på det, alla fat som rullar ut från bryggerierna… ändå räcker det inte. Men varför då?

Jo, här kommer det som chockade mig lite. Det är inte bara gubbar som min farfar som dricker Guinness längre. Nej, nej. Tydligen är det ett gäng kvinnor och unga som har fått smak för det svarta guldet! Vem kunde trott det? Jag minns när jag själv smakade Guinness för första gången, jag var väl…tja, inte så ung längre, men inte en farfar heller. Och jag tyckte…ärligt talat, jag fattade inte grejen. Men smaken växte väl på mig, antar jag.

Men alltså, kvinnor och unga som dricker Guinness i sådana mängder att det blir brist? Det är ju helt fantastiskt! Men också lite…trist, för oss som faktiskt vill ha en pint. Jag läste någonstans att de har typ en siffra på det här också. Inte exakt, men något om att konsumtionen har ökat så pass mycket att den bara överstiger utbudet med typ… jag minns inte exakt, men det var en ganska hög siffra. Det känns ju som att vi bara är gissar på vad det är i slutändan.

Så vad ska man göra då? Hamstra? Hitta någon obskyr pub som fortfarande har fat i källaren? Eller bara…acceptera att Guinness är den nya enhörningen – svår att få tag på och eftertraktad av alla? Jag vet inte. Men jag vet en sak: jag kommer att sakna min Guinness. Kanske ska jag börja brygga själv? Nja, kanske inte. Det verkar ju vara svårt nog för de som faktiskt kan det att hänga med! Men allvarligt talat, hoppas de får ordning på det här snart.