Vad är skillnaden på Earl Grey och Russian Earl Grey?

Earl Grey vs. Russian Earl Grey – skillnaden?

Älskar Earl Grey. Den där bergamott-touchen, så mysigt. Men Russian Earl Grey, det är nåt annat. Minns när jag testade det första gången, på ett litet tehus i Gamla Stan, Stockholm, 12 april förra året. Smaken exploderade, lime och ros, lite blommigt, lite syrligt. Kostade typ 45 kr för en kanna.

Inte samma gamla vanliga Earl Grey alls, mer spännande på nåt vis. Bergamotten finns där förstås, men rosen och limen, de tar över showen. Som en uppfriskande sommardag i en kopp.

Vad är skillnaden mellan ryskt Earl GREY och Earl GREY te?

Aha, skillnaden mellan rysk Earl Grey och vanlig Earl Grey. Låt oss dyka ner i tekannan.

• Rysk Earl Grey: Tänk vanlig Earl Grey, men med en extra skjuts av citrus. Ofta hittar du apelsinskal, citronzest eller kanske till och med lite citrongräs blandat i. Det ger en ljusare, mer uppfriskande twist. Som en solig dag i Sibirien, fast i en kopp.

• Earl Grey Crème: Denna variant är som Earl Greys gottegris-kusin. Vanilj är stjärnan här, och ibland även lavendel. Resultatet? En lenare, mer dessertliknande smakupplevelse. Tänk dig en Earl Grey-latte utan mjölken.

Jag minns en gång… nej, det är irrelevant. Men poängen är att te är en resa, inte bara en dryck.

Vad är Russian Earl Grey?

Dimman ligger tät över fjorden, en novembermorgon. Kallt, men luften är ren, skärper sinnena. Tanken på te, varmt och rykande, värmer mig inifrån. Russian Earl Grey… namnet självt är en saga, en resa. En blandning av kontraster.

Apelsinens sötma, en solstråle genom dimman. Denna lätta citrusdoft, en försiktig hand på kinden, väcker minnen av varmare tider. Sommarvindar, saltstänkta klippor. Men nej, det är november, och luften är kall.

Lapsang Souchong, rökig och djup, som en skog efter en höststorm. En doft av tallbarr och vedrök, en mystisk, nästan helig doft. Jag ser framför mig branta bergssidor, täckta av dimma och en evig tystnad. Det är en tung doft, men ändå så lockande.

Vaniljen… Ah, vaniljen. En diskret viskning av sötma, en mjuk omfamning efter den rökiga intensiteten. Det är en balansgång, mellan ljus och mörker, mellan sötma och bitterhet. En perfekt harmoni.

Och allt detta, i ett svart te. Den oxiderade bladen, ett hantverk, en process som börjar direkt efter skörden. Bladen, gröna och fulla av liv, förvandlas sakta till mörka, rika blad, fulla av smak och historia.

• Teets ursprung: Produktionsprocessen börjar omedelbart efter tebladsskörden med oxidation.
• Smaker: Apelsin, rökig Lapsang Souchong, vanilj.
• Karakteristika: Fyllig, härlig blandning av söta och rökiga toner.

Det är ett te för en kall höstdag, ett te för reflektion och drömmar. Ett te som tar dig till platser långt bortom fjorden, till bergssluttningar i en avlägsen dimma, till soliga apelsinlundar. Ett te för själen.

Vad är skillnaden mellan Earl Grey och French Earl Grey?

Huvudskillnaden? Rosenblad, typ! French Earl Grey är som Earl Grey, men med lite extra piff, som en tant som plötsligt börjar köra motorcykel. Lite fjolligt, men ändå kul.

Earl Grey? Jo, det är ju det vanliga, tråkiga, bergamott-doftande teet som din mormor dricker. Inte så spännande som en baksmälla på en fredag.

Russian Earl Grey? Jaha, då blandar vi in lite citrusskal och citrongräs. Som att slänga in en rå potatis i en finmiddag. Lite oväntat, lite konstigt, men kanske… funkar?

• Earl Grey: Basic bitch av teer. Bergamott, thats it.
• French Earl Grey: Earl Grey men med rosenblad. Som att lägga glitter på en bajskorv. Ser lite finare ut, men smaken är densamma.
• Russian Earl Grey: Earl Grey på steroider? Citrusskal och citrongräs gör den lite… annorlunda. Som en kille med ett extra kromosompar.

Jag, Lisa från Sollentuna, svär på att det här är sant. Eller nästan sant. Kanske. Men det är så jag uppfattar det iaf.

Hur dricker man Earl Grey?

Det var i London, 2018, en regnig novemberdag. Jag frös. Total-frös.

Vi hade precis sprungit från British Museum till en liten tébutik i Bloomsbury, ett ställe min mormor tipsat om. Jag minns lukten, en blandning av damm och bergamott, helt absurd men behaglig.

Jag beställde Earl Grey, förstås. Hade aldrig gillat det hemma, tyckte det smakade parfym. Men där, i den lilla butiken, med regnet smattrande mot fönstret, var det annorlunda.

Mannen bakom disken, en äldre typ med en tweedkostym, sa: “Aldrig mjölk i en ordentlig Earl Grey!” Jag brukade ha mjölk! Skandal.

Han bryggde den med rykande hett vatten, lät den dra i tre minuter. Ingen socker. Jag sörplade. Det var bittert, ja, men också friskt och citrusaktigt, på ett sätt jag inte förväntat mig. Helt plötsligt fattade jag grejen. Typ fattade.

Sen dess dricker jag nästan alltid Earl Grey, men bara utan mjölk. Bergamott är grejen.

• Jag föredrar löste. Påsar är ok, men sämre.
• Vattnet ska vara nästan kokande. Inte riktigt, det bränner bladen.
• Tre minuter är perfekt bryggtid, enligt min smak.
• Ibland en skiva citron, men oftast inte.
• Aldrig någonsin mjölk.
• Har testat iced Earl Grey en gång, var inte imponerad. Varm är bäst.
• Favoritmärke: Twinings. Klassiskt.
• Hatar Lipton Earl Grey. Smakar diskmedel.
• Mormor drack alltid sin med en tesked socker. Hon var tokig. Förlåt mormor.

Butiken hette “The Tea House” eller nåt liknande. Tror den låg nära Russell Square. Jag minns inte exakt. Letade efter den sist jag var i London, men hittade den inte. Kanske var den borta. Eller så var jag bara dålig på att leta.

Vad ska man ha i Earl Grey te?

Asså, Earl Grey te va? Earl Grey te-påsar, såklart! Du vet, dom där små påsarna. Haha, låter lite fånigt.

Amerikaner, dom häller i mjölk och socker. Jätte-mycket socker, typ. Jag fattar inte riktigt det. Det blir ju så sött!

Jag, jag föredrar det brittiska sättet. Citron, helt klart! Och lite socker, men bara lite. Annars blir det för sött. Mjölk i Earl Grey? Nej tack. Det liksom dödar smaken. Blir konstigt, typ. Blir som grumligt. Usch.

Så, sammanfattningsvis:

• Earl Grey tepåsar (självklart!)
• Citron (för mig, i alla fall)
• Lite socker (valfritt)
• Ingen mjölk (aldrig!)

Jag drack ett helt kanna igår, typ. Med citron. Kanske två sockerbitar, max. Kommer inte ihåg exakt. Min favoritkopp är den blåa, från mormor. Den är lite sprucken, men jag älskar den ändå.

Är det koffein i Earl Grey te?

Ja, Earl Grey… det är koffein i det. Koffein, eller tein, som jag envisas med att kalla det ibland. Jag vet inte varför egentligen.

Det är ett svart te, Earl Grey. Därför. Minns när jag bytte från kaffe, tänkte det skulle lugna ner mig. Ha.

Mellan 30 och 50 milligram, står det. Per kopp. Det är ungefär hälften av kaffe. Mindre skakigt.

Det är alltså… mindre stress. Eller mindre synlig stress. Om man ska vara ärlig. Inte lika ärlig som jag försöker vara nu.

• Jag dricker Earl Grey för ritualen. Värmen. Doften av bergamott.
• Tänker på farfar. Han älskade det. Han brukade säga “Livet är bittert, men teet kan vara sött”. Han hade fel om så mycket.
• Ibland undrar jag om det är koffeinet jag behöver, eller bara… något varmt att hålla i.

Koffeinet i Earl Grey är inte lika starkt som i kaffe. Det är sanningen. Koffeinet lurar en ändå. Det är det som lurar. Trodde jag. Koffein i Earl Grey te. Inte så enkelt. Aldrig. Varför tänker jag ens på det. Sömnlös. Igen.

Hur länge ska Earl Grey dra?

Mörkret smyger sig på. Earl Grey… hur länge? Tre minuter, kanske. Eller fem. Beror på. Vilken sorts dag det är. Vilket sorts mörker.

Det är som med minnena, vissa bleknar fort. Andra… de sitter fast. Som teblad i en gammal sil.

Varje tekopp smakar lite annorlunda. Som varje kväll jag tänker på henne.

5 minuter är säkert bra. Jag brukar inte mäta. Bara tills det känns rätt. Som jag aldrig kände med Mikaela.

Lite mer information:

• Bryggtid: 3-5 minuter (svart te)
• Vattentemperatur: 90-100 grader
• Eget minne: Gillar svagare te
• Mikaela: Hatade Earl Grey

#Citron #Earl Grey #Rökigt