Vad är riktig svensk mat?

Vad ÄR egentligen riktig svensk mat? Åh, den frågan, den gnager! För mig, ja, för mig väcker den omedelbart en bild av min mormors sill. Inte vilken sill som helst, nej, den där speciella sillen, med en sötsyrlig smak som ingen annan kunde åstadkomma, inte ens jag efter alla hennes försök att lära mig hennes hemliga recept (som hon såklart aldrig riktigt avslöjade!). Tänk den där doften, lite stark senap, lite söt lök… man blev helt enkelt lycklig bara av att lukta på den.

Men det är ju så mycket mer än bara sill, eller hur? Det handlar om känslan, vet ni? Den där rustika, hemtrevliga känslan av höstens rotfrukter, morötter så söta de nästan smälter i munnen, potatis som doftar jord och lite… rökig eld från vedspisen, minns jag. Eller den kraftfulla smaken av älgkött en iskall vinterdag – kommer ni ihåg den där middagen hos faster Agda? Med lingonsylt såklart, annars blir det ju inte riktigt rätt, det var liksom ett måste, typ.

Köttbullar och smörgåsbord då? Ja, visst, de är ju internationellt kända, men för mig är det bara… en liten, lite tråkig, del av det hela. Som en smakbit av en väldigt stor och spännande måltid. Det är den genuina enkelheten, den där nästan spartanska känslan av att använda det man har, som fångar mig mest. Och säsongerna, förstås! Att maten följer årstiderna, att det är primörer på våren och tunga grytor på vintern…det är så himla naturligt och fint. Jag läste någonstans att typ 80% av all svensk mat är importerad, eller något sånt där. Låter sjukt mycket, eller hur? Men det känns ju fortfarande som att det finns så mycket mer, så mycket djupare och mer meningsfullt, än bara import. Det är den där hemgjorda känslan av den svenska matkulturen som jag älskar allra mest.