Är färdigrätter dåliga?

Färdigrätter, alltså… Är det bara jag, eller är det en sån där grej man har lite komplicerade känslor för? Ena sekunden är jag tacksam för att det finns, typ när jag kommer hem sent från jobbet, helt slut, och magen skriker. Pizza i frysen, räddaren i nöden! Eller den där gången jag var sjuk och knappt orkade lyfta huvudet, då var det ju guld värt med en färdig soppa. Men… sen kommer skuldkänslorna smygande.

Man vet ju innerst inne att det inte är supernyttigt. Allt det där saltet, och fettet… Jag läste någonstans att vissa färdigrätter innehåller nästan ett helt dagsbehov av salt! Hujeda mig. Tänk vad det gör med kroppen i längden? Jag minns en gång när jag åt färdigmat flera dagar i rad (stressig period på jobbet, ni vet), och jag kände mig uppsvälld och seg. Inte alls pigg och fräsch.

Så nu försöker jag verkligen begränsa det. Det får bli en nödlösning, en sista utväg när allt annat går åt skogen. Och även då försöker jag vara lite smart och välja de “bättre” alternativen. Typ en färdig sallad med kyckling, istället för en fet pizza. Eller en soppa med mycket grönsaker. Det finns ju faktiskt en del okej alternativ där ute, om man letar lite.

Men inget slår ju hemlagat, eller hur? Att stå i köket och laga mat från grunden, med färska ingredienser… Det är ju ren kärlek, både till sig själv och till dem man lagar maten till. Och smaken, ja den är ju oslagbar! Så, ja. Färdigrätter… en komplicerad relation. Men det är väl okej att falla för frestelsen ibland, bara man inte gör det till en vana. Eller?