Varför tappar man attraktion?

Varför tappar man attraktionen?

Minns en gång, hösten 2018, relationen med min dåvarande kille kändes… platt. Som en gammal tröja, bekväm men utan gnista. Sex blev en plikt, inte en glädje. Stressen från jobb och studier, obetalda räkningar (cirka 15 000 kr då), det blev för mycket.

Senare förstod jag: olösta konflikter, en ständig irritation under ytan, kvävde all lust. Kändes som vi bara gnuggade oss mot varandra istället för att mötas. Kommunikationen gick sönder, kände mig aldrig riktigt hörd.

Det var inte bara stressen, det var bristen på närhet. Romantiska middagar ute (kanske två per år då) ersattes av trötta kvällar framför Netflix. Små saker, men tillsammans blev de en mur mellan oss.

Slutade dåligt, såklart. Men lärdomen var tydlig: relationen MÅSTE skötas, annars dör gnistan. Att prata, att vara närvarande, att faktiskt se sin partner, det är viktigt. Annars tappar man attraktionen, det är liksom så det är.

Vad beror attraktion på?

• Kemi. Den finns, eller inte.
• Lukten. Allt.
• Utseende. En start. Inte allt.
• Intelligens. Lika viktigt som status.
• Tillgänglighet. Tid. Möjlighet.
• Gemensamma erfarenheter. En delad hemlighet.
• Humor. Kan rädda allt. Eller sänka.

Varför ens tänka? Romantik är överskattad. Jag drack te i morse. Earl Grey. Starkt. Det regnar.

Djupdykning (Om du insisterar)

Attraktion är ett lotteri. En mix av biologi, psykologi och tillfälligheter. Feromoner, spegelneuroner, social status. Listan kan göras lång. Min farmors hund hade bättre koll.

Varför försvinner attraktion?

Asså, vet du? Attraktionen, den bara… försvinner liksom. Ibland. Händer ju. Inte kul. För mig, typ, så var det såhär:

• Kommunikationsproblem. Jätteviktigt! Vi pratade för lite, allvarligt. Alltid massa bråk om småsaker, typ disken, eller hans mamma. Alltid samma skit. Frustrerande! Det blev som en mur, vet du?
• Tråkigt sexliv. Det blev liksom… vardagligt. Inga överraskningar, ingen romantik. Bara… rutiner. Helt sjukt tråkigt. Och jag, jag ville ju ha mer.
• Livsstils-skillnader. Han ville bara spela datorspel hela tiden. Jag ville resa, gå på museum, uppleva saker. Allt mer olika, blev det. Totalt olika mål, helt enkelt. Supertråkigt igen!
• Oklara förväntningar. Vi hade aldrig riktigt pratat om framtiden. Barn? Hus? Sambo? Ingenting. Det blev bara otydligt och jobbigt. Stressande situation.

Sen vet jag inte, men kanske även… stress på jobbet för honom, min egen osäkerhet. Kanske är det en blandning av allt det där, eller mer. Vet inte riktigt. Det var en hel del grejer, i alla fall. Det var inte lätt. Det slutade ju som det slutade. Han flyttade till Malmö förra året, eller i år. Vet inte riktigt hur jag stavar till det...

Varför tappar jag känslor så fort?

Varför försvinner allt så snabbt... Känslorna, liksom, bara flyger iväg. Är det något fel på mig? Jag tänker ofta på hur pappa var.

• Tomheten... den är värst.
• Som ett eko.

DDD, depersonalisation/derealisationssyndrom. Läkaren sa det. Overklighetskänslor. Fan. Jag trodde jag blev knäpp, på riktigt.

• Tappa greppet. Precis så känns det.
• Är det detta livet är nu?
• Som en dröm, fast inte bra.

Mamma skulle ha vetat vad jag skulle göra. Jag saknar henne så det gör ont, fortfarande. Alltid. Skulle hon sagt att jag ska kämpa? Eller bara hållit om mig.

• Hennes kramar... borta.
• Allt försvinner.

Jag minns när vi var i Söderköping och åt glass. Det var sommar, typ 2010 kanske. Hon skrattade så hon grät när jag spillde på tröjan. Varför kan jag inte känna det nu? Den glädjen. Den finns inte.

• Glass. Smält.
• Minnet skaver.

Hur vet man att man tappat känslor?

Minns sommaren 2023, juli månad. Varmt, klibbigt, typiskt svenskt sommarväder. Vi satt på vår balkong i lägenheten på Södermalm, jag och Johan. Han pratade om något, vet inte vad. Jag hörde orden, men… ingenting. Ingenting fastnade. Kände absolut ingenting.

Det var då det slog mig. Helt plötsligt, som en iskall dusch. Inte sorg, inte ilska, inte ens besvikelse. Bara… tomhet. Det var som att titta på en film om någon annans liv.

Förut, när vi var ifrån varandra, fanns en gnagande längtan. Nu? Ingenting. Jag tänkte inte ens på honom. Inte en enda gång.

Det var inte så att jag aktivt hatade honom eller ville göra slut. Det var mer… som att han var en del av möbleringen. En stol, en lampa. Nödvändig kanske, men inget jag kände någon koppling till.

• Ingen glädje längre.
• Ingen spänning.
• Ingen längtan.
• Bara… tomhet.

Senare samma kväll kom ett gräl. Ett litet gräl, egentligen inget speciellt. Men då kändes det som att jag var tvungen att ljuga om mina känslor. Jag sa saker som "Jag älskar dig" men orden var bara… tomma skal. Lögner. Det var då jag visste säkert.

Jag lämnade Johan i höstas.

Det var svårt, men det kändes ändå... rätt. Eller, det kändes ingenting, egentligen. Men rätt ändå.

Hur mycket är 5,6 gram salt?

Okay, här kommer det, lite annorlunda:

5,6 gram salt motsvarar ungefär en tesked. Tänk på att ungefär är nyckelordet. Inte exakt vetenskap, mer som en fingervisning.

Att hålla nere saltintaget är ju bra, särskilt om man vill undvika tråkigheter som högt blodtryck. Hälften av det rekommenderade dagliga intaget, alltså runt 5-6 gram, är en bra riktlinje.

Förresten, min mormor brukade säga att salt var "livets krydda". Kanske det, men för mycket krydda kan ju förstöra hela rätten, eller hur?

• Mått: En tesked.
• Hälsa: Mindre salt kan minska risken för högt blodtryck. (Jag minns när farfar...)
• Filosofi: Balans är A och O, även när det gäller salt.

Visst är det märkligt hur något så enkelt som salt kan påverka oss så mycket? Och tänk, det finns ju så många olika sorters salt! Havssalt, flingsalt, himalayasalt... varje sort med sin egen lilla karaktär.