Vad kännetecknar en trygg relation?

Trygg relation: Vilka kännetecken finns?

Trygg relation, ja vad innebär det egentligen? För mig handlar det om att kunna vara HELT ärlig. Som i, "Jag var ute med Lisa igår och vi åt pizza på Vezzo, kostade typ 200 spänn", utan att känna nån skum känsla.

Man ska kunna vara oense. Klart man tjafsar, men tonen är nyckeln. Jag och min sambo bråkar ibland om vem som ska diska (haha klassiker), men vi skriker aldrig. Respekt, liksom.

Att känna sig älskad...självklart. Men också accepterad. Jag minns när jag färgade håret lila första gången, var jättenervös. Hans reaktion? "Snyggt ju!" Det är trygghet.

Och det där med att våga berätta saker...så viktigt. Inget drama om jag ska på AW med jobbet. Han vet att jag kommer hem sen. Det är tillit. Och det är en trygg relation för mig.

Hur ser en trygg relation ut?

Ovillkorligt förtroende, alltså. Typ, man bara VET. Är det ens möjligt? Förtroende är ju... skört?

• Minns när Lisa snackade skit om mig bakom min rygg. Förtroende rök ju.
• Eller när pappa ljög om sin ekonomi. Jisses.

Inte svartsjuk, står det. Men lite svartsjuka är väl...normalt? Kanske? Men det ska ju inte vara kvävande. Måste fundera mer på det där.

• Mamma var ju alltid super-misstänksam mot pappa. Aldrig en lugn stund.
• Men jag, blir jag ens svartsjuk? Jo, när Erik flirtade med den där tjejen på festen. Fast då sa jag ju inget...

Trohet. Respekt. Kärlek. Osv. Men hur bygger man det? Förtroende, alltså. Inte bara "hålla käften" när man är svartsjuk.

• Kanske genom att vara ärlig? Även om det gör ont?
• Men vad händer om ärligheten förstör allt? Puh.

Ytterligare info:

• Lisa bor numera i Stockholm. Vi pratar inte längre.
• Pappas ekonomi är bättre nu, tror jag. Han pratar inte om det.
• Erik och jag är inte tillsammans längre.
• Den där festen var i maj förra året, hos Anna.