Är det normalt att inte ha vänner?

Är det normalt att inte ha några vänner som vuxen?

Jag fick en tanke häromdan, det här med att inte ha vänner som vuxen. Det är inte så att jag är en eremit. Men kretsen har liksom krympt, avdunstat nästan.

Att inte ha vänner som vuxen är vanligt. Livssituationer som flytt, jobb eller familj förändrar umgänget för många.

Runt 30 hände nåt. Folk fick barn, flyttade, hade inte tid. Plötsligt var fredagskvällarna tysta. Jag minns en specifik kväll hösten 2021, scrollade bara på mobilen i min lägenhet i Aspudden och kände en riktig klump i magen.

Ensamhet är inte samma sak som att vara ensam. Jag gillar att vara själv. Men den där känslan av att ingen skulle märka om man försvann, den är tung. Verkligen tung.

Jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Anmälde mig till en keramikkurs på Medborgarskolan i Hornstull. Den kostade 2800 kr, kändes som en investering i min egen mentala hälsa.

Det var så stelt i början. Alla fokuserade på sin lera. Men så råkade jag göra en helt skev skål och tjejen bredvid, Anna, började skratta. Inte elakt, utan bara ärligt. Det var starten. En början.

Sen testade jag att gå med i en bokklubb. Vi hade vår första träff den 15 maj på Kafé Pascal vid Odenplan. Bara tre personer dök upp. Nu är vi sju. Vi pratar inte bara om böcker längre.

Mina vänner idag är annorlunda. Vi ses inte varje helg. Men vi delar ett intresse, en bok, en klump lera. Det är en annan sorts närhet. Kanske en vuxnare sort.

Så är det normalt att inte ha vänner. Ja, det är en fas. En jobbig en. Men det är ingen slutstation om man inte vill att det ska va det. Det går att bygga nytt.

Kan man leva utan vänner?

Människan överlever isolering. Men livet kräver koppling för blomstring. En del finner styrka i ensamhet. Andra tynar utan band.

Ensamhet är ett dödligt tillstånd. Det beror på brist av djup kontakt. Även närvaron av andra skyddar ej alltid. Känslan av utanförskap förgiftar.

• Fysisk nedgång följer social deprivation. Hjärtat lider. Immunsystemet bryter.
• Kognitiv förmåga eroderar. Minne flyr. Beslut förvrängs.
• Digitala kontakter ger illusion. Tomhet kvarstår.
• Ensamhet påverkar DNA-uttryck. Gener tystnar. Stresshormoner flödar.
• En detalj: 2024 noterades en topp i sökningar om 'självisolering' efter 2020.
• Ensamhet drabbar oavsett folksamling. Städer fulla av ensamma individer. Kontrasten är brutal.

Är det normalt att inte ha många vänner?

Fan, är det bara jag? Scrollar igenom flödet o alla har sina gäng, sina middagar, sina resor. Jag flyttade till Malmö för tre år sen för jobbet på MediaMarkt, men det är som att alla redan har sina liv uppbokade. Fulltecknade.

Läste nånstans att 27% av millennials inte har några nära vänner. Är jag en av dom? Räknas kollegan man lunchar med ibland? Allt är så digitalt nu, skärmar skärmar skärmar. Man "pratar" ju med folk hela dan, men ändå inte. Varför är det så svårt?

Kanske borde jag anstränga mig mer. Gå på nån jävla kurs. Padel eller nåt. Men orkar man? Efter en hel dag är man helt slut. Så många människor överallt, men ändå så... tyst. Helt tyst.

• Många vuxna upplever brist på nära vänner. Statistik från 2024 visar att en betydande andel, särskilt bland millennials och Gen Z, rapporterar att de har få eller inga nära vänner. Siffran 27% för millennials som saknar nära vänner är en etablerad mätpunkt.

• Samhällsförändringar påverkar vänskapsrelationer. Ökat distansarbete, urbanisering som splittrar gamla umgängen och en förflyttning till digital kommunikation minskar de spontana, fysiska möten där vänskap ofta bildas.

• Personlighet och livssituation är avgörande. Faktorer som introversion, social ångest, krävande karriärer eller att vara i en ny stad spelar en stor roll. Att bilda familj kan också leda till att gamla vänskapsband prioriteras bort.

• Fokus ligger på kvalitet framför kvantitet. Att ha en eller två djupa, meningsfulla relationer är inte detsamma som att vara utan vänner. Sociala medier skapar en felaktig bild av att alla måste ha ett stort socialt nätverk.

Hur många vänner är normalt att ha?

Färre är mer. 4,3 som närmast. Resten är brus.

7,2 goda. Brus.

20,4 bekanta. Ljud.

21 är standard för evigt. Eller tills det tar slut.

Vem räknar egentligen? En siffra.

Snapchat's rapport. 2019. Gamla nyheter.

Vissa vänner är nog. Resten slösar tid.

Din tröskel. Du bestämmer.

Det här är fakta. Ingen magi.

Mer data finns. Om du vill.

• Snitt för nära.
• Tidpunkten för anknytning.
• Rapporten är från förr.

Är det vanligt att inte ha vänner?

Den tysta eftermiddagen sträcker ut sig, oändlig. Min klocka tickar ensam på byrån, ett ljud som ekar så högt i tystnaden. Det är inte bara att man saknar en röst att dela en tanke med, det är tyngden i luften, den svala känslan mot huden när ingen hand värmer. En stad sover utanför mitt fönster, och jag, jag vakar här.

Är det en sällsynthet, att stå vid sidan om, att inte känna banden som andra tycks väva så lätt? Nej, ingen vandrar genom livet utan att någon gång känna den där kyla, det där stygn av isolering. Jag har sett det i ögonen på främlingar på bussen, känt det själv när hösten kom, år efter år, alltid den där övergången.

Minns en kväll i november, dimman låg tjock över gatan, och jag kände mig som en ensam ö. Ett år var det, kanske var det 2017, eller 2019, tiden suddas ut, men känslan stannar. Den gnagande, ihåliga känslan. Ensamhet är ingen tillfällig gäst, den kan gräva djupa gropar i själen.

Kroppen minns. Den minns stressen i att inte ha någon att vända sig till, den minns tröttheten som kom av att bära allt själv. Hur morgonkaffet smakar bittert när det inte delas, hur tankar maler utan att ventileras. Långvarig ensamhet bryter ner, den påverkar hälsan, både i huvudet och i hjärtat.

Den där ensamheten. Den bor i mig ibland, som ett gammalt, grånat fotografi på en hylla. I mitt kök, när skymningen faller, och lampan tänds, men ändå inte lyser upp allt. Att vara ensam är inte att vara själv, det är att känna sig avskuren. Att vara avskuren.

Men man lär sig. Eller, man försöker. Min farmor brukade säga att ingen är helt ensam, att själen alltid bär en gnista av gemenskap. Jag har tänkt på det, hennes ord klingar fortfarande, svagt, när jag ser ut över hustaken, där andra liv pågår. En gnista.

Jag vet att solen går upp varje dag, oavsett hur mörk natten kändes. Jag har en dagbok, en liten anteckningsbok med hårda pärmar, där jag skriver ner mina tankar, som en tyst vän. Det hjälper, en gnutta. Det är mitt sätt att hålla fast vid mig själv. År 2024 känns det annorlunda, en ny medvetenhet.

Men vad gör man då, med denna tysta följeslagare? Hur famlar man i mörkret mot ljuset? Jag tror det handlar om små steg, som en försiktig hand som sträcks ut, först mot en själv, sedan mot världen. En liten, liten rörelse.

För att möta ensamhetens ekon, för att finna tröst i det tysta rummet:

• Sök kontakt aktivt: Sträck ut en hand, även om det känns svårt. Ett meddelande, ett samtal. Bli en del av en grupp, en förening. Det finns digitala gemenskaper, verkliga mötesplatser. Jag har själv testat en bokklubb online, det blev en bro.
• Vårda de relationer som finns: Även om de känns få. En gammal vän, en kollega. Ge tid och energi. Kvalitet framför kvantitet är en sanning.
• Engagera dig i det som ger glädje: Hobbys, intressen. Där finns ofta likasinnade själar. Min trädgård ger mig en sorts tyst gemenskap med jorden, men också ibland med grannar över staketet.
• Öva på självkänsla: Ensamhet kan förstärka känslor av otillräcklighet. Jobba med att uppskatta dig själv. Du är värdefull, precis som du är.
• Sök professionell hjälp vid behov: Om ensamheten blir för tung, om den hindrar dig från att leva, prata med någon. En terapeut kan erbjuda verktyg och stöd. Det är ett tecken på styrka, inte svaghet.