Vilka lagar är dispositiva?

När kan ni strunta i lagen? En guide till dispositiva lagar

Många tror att lagar är absoluta, oantastliga regler som alla måste följa till punkt och pricka. Men sanningen är mer nyanserad. En stor del av vår lagstiftning består av så kallade dispositiva lagar. Dessa lagar är inte tvingande, utan kan avtalas bort av de inblandade parterna. Men när är det tillåtet att “strunta” i lagen, och vad innebär det egentligen?

Dispositiva lagar är framför allt vanliga inom avtalsrätten, särskilt i förhållanden mellan jämbördiga parter. Tänk dig två företag som förhandlar om ett leveransavtal, eller två privatpersoner som skriver ett kontrakt om köp av en begagnad bil. Här kommer många dispositiva lagregler in i bilden. Dessa regler fungerar som en slags standardmall, en utgångspunkt för avtalet. Om parterna är överens om andra villkor, kan de helt enkelt avvika från lagens föreskrifter.

Exempel på områden med många dispositiva lagar:

• Köprätt: Köplagen innehåller många dispositiva regler om exempelvis leveranstid, betalningsvillkor och reklamation. Parterna kan fritt avtala om andra villkor än de som lagen föreskriver. Om man exempelvis vill ha en längre garantitid än vad lagen föreskriver, är det fullt möjligt att skriva in det i avtalet.

• Avtalsrätt: Många regler om avtalets uppkomst, giltighet och tolkning är dispositiva. Parterna kan själva bestämma hur avtalet ska se ut, så länge det inte strider mot tvingande lagstiftning (se nedan).

• Arbetsrätt: Även inom arbetsrätten finns det dispositiva regler, men här är det viktigt att vara medveten om att balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare ofta gör att vissa regler inte kan avtalas bort till arbetstagarens nackdel. Det finns starka skyddsmekanismer för arbetstagare.

Skillnaden mellan dispositiva och tvingande lagar:

Det är viktigt att skilja dispositiva lagar från tvingande lagar. Tvingande lagar går inte att avtala bort. De skyddar ofta den svagare parten i ett avtalsförhållande, eller rör frågor av allmänintresse. Exempel på områden med tvingande lagstiftning är konsumentskyddslagstiftning, miljölagstiftning och vissa delar av arbetsrätten. En konsument kan till exempel inte avtala bort sin rätt till att reklamera en felaktig vara.

Viktigt att tänka på:

Även om en lag är dispositiv betyder det inte att man kan avtala om precis vad som helst. Avtalet måste fortfarande vara giltigt och rimligt. En oskälig klausul kan exempelvis ogiltigförklaras av domstol, även om den är baserad på en dispositiv lag. Det är därför alltid rekommenderat att söka juridisk rådgivning vid mer komplicerade avtal.

Sammanfattningsvis, dispositiva lagar ger parterna en flexibilitet att forma sina avtal efter sina specifika behov. Men det är essentiellt att förstå skillnaden mellan dispositiva och tvingande lagar, och att vara medveten om att enskilda klausuler i ett avtal ändå kan prövas mot principerna om skälighet och god sed. Att ha en tydlig överblick över vilka lagar som gäller och vilken typ av lagar de är, är avgörande för att säkra ett rättvist och hållbart avtal.