Vad måste man göra för att hamna på psyket?

Vad krävs för att bli inlagd på psyket? Kriterier och regler.

Minns en gång, när det kändes som hela världen rasade. Jag var så där inne i mig själv, att inte ens tanken på att söka hjälp fanns där. Det var en läkare på akuten som fick se mig, i det skick jag var.

Hon lyssnade, förstod nog mer än jag själv fattade. Sen kom det där ordet, tvångsvård. Det var en tung upplevelse att få det sagt, men det var det som behövdes.

Att verkligen behöva hjälp, och inte kunna eller vilja ta emot den frivilligt, det är nog kärnan.

En läkare som ser dig, bedömer. Det är inte ett beslut som tas lättvindigt, det kändes det som. Ett papper, ett vårdintyg, som liksom öppnade dörren till en annan värld.

Kan man bli nekad psykiatrisk vård?

Kan man verkligen nekas psykiatrisk vård? Japp. Jag tänkte på det igår kväll, låg bara och stirrade i taket, hur absurt det känns. Som om man inte är sjuk nog för att få hjälp. Vad är ens "sjuk nog"? Är det de som bestämmer när man är på botten? Min syster sa en gång att det är som att behöva en rullstol, men de säger att du kan ju faktiskt krypa.

Det sticker till i bröstet när jag tänker på det. Jag minns när jag sökte hjälp för min ångest för några år sen, och de bara... skickade hem mig. Inte tillräckligt akut sa de. Akut för VEM, liksom? För dem kanske, inte för mig som knappt kunde andas. Känslan av att vara ensam med allt, den är den värsta. Som om ingen ser dig.

Okej, men om man får vård men den är dålig? Eller, ännu värre, den gör saken värre? Eller… leder till nåt jävla fruktansvärt. Har man inte rätt att... protestera då? Att de är människor som jobbar där är en sak, men de har väl ett ansvar?

Man ska anmäla det. Såklart. En anmälan görs när vården är bristfällig eller skadlig. Ja, det är ju logiskt. Men VEM? Varför är det så svårt att veta vart man ska vända sig när man mår dåligt? Det känns som en djungel av byråkrati när man bara vill ha hjälp.

Om man klagar på en psykiatrisk akutmottagning, då ska man också anmäla till patientnämnden. Varför både och? Måste man göra dubbelarbete när man är som svagast? Känns inte det lite kontraproduktivt? Att behöva kämpa med papper och telefonköer.

Jag fattar att det finns system, men systemen är inte alltid anpassade för den som är… trasig. Man orkar knappt duscha ibland, hur ska man då orka fylla i blanketter och ringa samtal och förklara igen hur dåligt man mår? Det är ju det som är hela problemet. Man är för svag för att slåss för sig själv.

Ja, man kan nekas psykiatrisk vård om bedömning saknar tillräcklig indikation för den sökta vården. Det är den krassa sanningen. Det är deras bedömning mot din känsla. Och vem vinner? Oftast inte patienten, eller hur? Det är så det känns.

Ytterligare information om psykiatrisk vård och anmälan:

• Vem avgör "sjuk nog"? Vårdgivaren gör en medicinsk bedömning baserad på gällande riktlinjer och patients symtom. Brist på akut hotbild eller otillräckliga resurser kan påverka bedömningen.
• Anmälningar vid bristande vård:
  • Patientnämnden: En opartisk instans. Ger råd, stöd och information till patienter och anhöriga. Hjälper att framföra klagomål till vårdgivaren och bidrar till dialog. Inte en tillsynsmyndighet.
  • Vårdgivaren själv: Vårdmottagningar har skyldighet att ta emot och utreda klagomål. Första steget för förklaring eller åtgärd.
  • IVO (Inspektionen för vård och omsorg): Vid otillfredsställande hantering av vårdgivaren, eller allvarliga brister i patientsäkerheten. De granskar om vårdgivaren följt lagar och regler. IVO är den tillsynsmyndighet som utreder allvarliga händelser och brister i vården.
  • Polisen: Vid misstanke om brott i samband med vården, till exempel misshandel.
• Vårdgaranti:Garanterar kontakt med primärvården samma dag, läkarbesök inom sju dagar och specialistvård inom 90 dagar, samt operation eller behandling inom 90 dagar efter beslut. Gäller inte alltid akut psykiatri.
• Patientlagen:Stärker patientens ställning i vården. Ger rätt till information, delaktighet i sin vård och att välja vårdgivare.
• Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT): Möjliggör vård mot patients vilja under särskilda förutsättningar, vid allvarlig psykisk störning och oundgängligt behov där patient motsätter sig vård eller ej kan fatta beslut. En patients motstånd mot vård kan utredas under LPT.

Hur kommer man in på psykiatrin?

Jaha, psykiatrin, säger du? Trodde det var en egen liten värld dit man behövde en hemlig nyckel eller en portal gömd bakom Ica. Men icke! Det mest proppfulla sättet att tråckla sig in är via din vanliga läkare på vårdcentralen. Tänk dig, din vanliga doktorn, den som fixar din snuva och dina värktabletter, är din biljett till de djupa vattnen av knepigheter.

Så, vad händer sen? Jo, doktorn kollar läget, petar lite här och där (metaforiskt, förhoppningsvis), och om hen tycker att du verkar ha fastnat i en tankespiral värre än en hamster på ett löpband, då får du en remiss. En finurlig liten lapp som säger: "Den här individen behöver lite extra knep och knåp, skicka iväg henne/honom till de som kan det där med psyket."

Fler vägar till psykiatrin som inte är direkt raka spåret:

• Akuten: Om det kokar över rejält, som en vulkan på väg att spruta lava, då kan du knalla raka vägen till akuten. De är som brandkåren för knasigheter.
• Privata kontakter: Har du en polare som är expert på att vara expert? Hen kanske kan vifta med sina kontakter. Lite som att vara med i ett hemligt sällskap, fast för folk som behöver prata om sina känslor.
• Självreferens (ibland): Vissa psykiatriska mottagningar tar emot folk som ringer direkt. Det är lite som att försöka ringa upp en kändis för att få autograf – kräver lite tur och timing. Men det är inte lika vanligt som vårdcentralen.

Ytterligare info som kanske inte borde vara med, men ändå är:

• Vårdcentralen är liksom grundskolan för vård. De lär dig grunderna. Psykiatrin är som universitetsnivå för hjärnan. Mer specialiserat, mer… annorlunda.
• Remissen är som en guldnyckel. Utan den kan det vara svårare att komma in, som att försöka bryta sig in på ett slott utan att veta lösenordet.
• Att prata med sin husläkare är bra, de är oftast väldigt hjälpsamma. De är inte där för att döma, mer för att dirigera dig rätt, som en väktare vid en korsväg.