Vad krävs för drograttfylleri?

Drograttfylleri - När nolltolerans känns som en orimlighet

Drograttfylleri. Bara ordet får det att knyta sig i magen. Det är självklart att ingen vill ha påverkade förare ute på vägarna, och jag är den första att hålla med om att vi behöver lagar som skyddar oss mot det. Men jag kan inte låta bli att känna att den svenska nolltoleranslagen, i sin nuvarande form, ibland slår lite väl hårt. Att det räcker med minsta spårbara mängd av en olaglig substans i blodet, oavsett hur länge sedan det var man intog den och oavsett om man faktiskt är påverkad eller inte, det känns... orimligt.

Jag menar, tänk dig scenariot. Du har varit på fest en helg, rökt lite cannabis. Du väntar flera dagar, känner dig helt normal, pigg och alert. Du hoppar in i bilen för att köra till jobbet, och blir stoppad i en rutinkontroll. Polisen gör ett salivtest, och pang – positivt. Ditt körkort är indraget, du riskerar böter och i värsta fall fängelse. Allt detta trots att du inte kände dig det minsta påverkad, och att det kanske var flera dagar sedan du rökte. Det känns som att lagen straffar dig för att ha haft droger i kroppen, snarare än för att köra påverkad.

Visst, lagen är tydlig. Nolltolerans innebär just det – noll. Transportstyrelsen skriver tydligt att "det är förbjudet att köra bil eller annat motordrivet fordon om du har narkotika i kroppen, oavsett mängd". [Länk till Transportstyrelsens information om drograttfylleri]. Argumentationen är att det är svårt att sätta en gräns för hur mycket narkotika som krävs för att påverka körförmågan, och att nolltolerans är det enda sättet att garantera säkerheten på våra vägar.

Men statistiken visar att det är ytterst få drograttfyllerister som faktiskt orsakar olyckor. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) var det år 2020 [infoga aktuell statistik om drogrelaterade trafikolyckor]. Det är självklart för få för att dra några definitiva slutsatser, men det får mig ändå att fundera. Borde vi inte fokusera mer på att identifiera och stoppa de som faktiskt kör påverkade, snarare än att bestraffa de som har spårbara mängder i blodet men är helt nyktra och kapabla att köra bil?

Jag förstår att det är en komplex fråga. Det är svårt att mäta påverkan, och det finns säkert de som skulle försöka utnyttja ett system med gränsvärden. Men kanske borde vi ändå utforska alternativa metoder, som mer avancerade tester som faktiskt mäter påverkan på körförmågan, snarare än bara förekomsten av substanser i blodet. Kanske skulle en kombination av salivtest och körprov kunna vara en lösning?

För mig handlar det om rättvisa. Det känns inte rätt att bestraffa någon som inte utgör en fara i trafiken. Nolltoleransen, som den är utformad idag, riskerar att straffa oskyldiga och skapa onödigt lidande. Det är dags att vi börjar diskutera om det inte finns en bättre, mer rättvis väg framåt.