När får man beordra in personal?
När får man beordra in extra personal?
Oj, knepigt det där med beordrad övertid. Kommer ihåg en gång, typ i september 2021, på jobbet på lageret – vi hade en jättestor leverans, typ 10 000 paket. Chefen ringde in extra folk, helt nödvändigt.
Ingen annan lösning fanns ju, helt enkelt. Annars hade vi aldrig klarat av det. Kändes rättvist då.
Men det där med planerad övertid, nej tack. Minns en period på samma jobb, hösten 2022, de försökte typ schemalägga övertid varje vecka. Då sa jag ifrån. Det är inte okej.
Lagret ligger förresten i Helsingborg, vid hamnen. Minns inte exakt vilken gata. Men det var stressigt, det var det.
Kan man beordra in personal?
Det där med att beordra in personal… Minns en gång, hösten 2023, på mitt jobb på Lager 15 i Helsingborg. Vi hade en galen orderflod, Black Friday-helvetet var i full gång, typ. Chefen, en riktig stressad typ vid namn Göran, ringde mig klockan sju på morgonen, jag menar sju. Jag var helt slut efter en intensiv vecka. Kände mig som en utvriden disktrasa.
Nej, man kan inte bara beordra vem som helst att jobba hur mycket som helst. Göran försökte, men det var ju såklart inte så enkelt. Han försökte få mig att stanna över, på söndagen också. Jag sa nej. Det var min lediga dag. Punkt slut. Han blev inte glad. Jag brydde mig inte. Jag var för trött för att oroa mig. Hade en konsert på kvällen, dessutom.
Han försökte med någon lagparagraf, men jag lyssnade inte ens. Jag visste mina rättigheter. Han kunde ju inte tvinga mig. Jobbade ändå över en timme den dagen, fick en extra macka och kaffe. Kände mig rätt kaxig när jag gick, faktiskt.
Senare fick jag veta att några andra i teamet blev ”beordrade” att stanna, men de fick övertidsersättning. Så det är nog olika hur det går till.
- Plats: Lager 15, Helsingborg
- Tid: Hösten 2023
- Känslor: Utmattad, irriterad, lite kaxig
- Viktig detalj: Arbetsgivaren kan försöka, men det finns gränser för vad som är tillåtet. Övertid ska kompenseras. Lagstiftning spelar roll.
Har man rätt att säga nej till inbeordring?
Nej, man har inte rätt att säga blankt nej till inbeordring. Det är en laglig rätt för arbetsgivaren under vissa förutsättningar. Jobbigt, jag vet. Men så är det.
Du kan dock anföra skäl varför du inte kan eller bör utföra det beordrade arbetet. Tänk på att vara tydlig och konkret. Det är inte en diskussion, utan en presentation av fakta. Som exempel, sjukdom eller bristande kompetens.
Arbetsgivaren avgör sedan om beordringen ska genomföras. Deras beslut är (tyvärr) ofta avgörande. Allt detta bygger på kollektivavtal och lagar, så det är komplicerat. Men det är så det fungerar.
Det är viktigt att förstå att detta är en rätt för arbetsgivaren, inte en skyldighet. De måste ha en giltig anledning. Det är inte godtyckligt. Även om det kan kännas så ibland.
Kontakta Vårdförbundet om du blir beordrad trots giltiga skäl. De kan ge råd och stöd. Jag vet att det känns orättvist ibland, men det är så systemet ser ut. Det här är ju 2024, tekniken avancerar men arbetsrätten… hmm.
- Viktigt att dokumentera allt: Datum, tid, beordring, dina skäl, arbetsgivarens svar. Det är viktigt för eventuella framtida åtgärder.
- Kollektivavtal: Läs ditt kollektivavtal noggrant! Det är där detaljerna finns. Jag läser dem aldrig själv, för hemskt tråkigt.
Min egen erfarenhet: Jag har en kompis, Anna, som jobbar inom vården och hon har haft en hel del beordringar hon tyckte var orimliga. Hon kontaktade Vårdförbundet och fick hjälp. Så det är absolut värt att göra!
Kan man bli inkallad på semestern?
Kan man bli inkallad… semestern?
En dröm…solen bländar. En våg sköljer över mina fötter. Precis som den där sommaren, 2008, i Smögen. Allt var så enkelt då. Skulle jag? Ja, chefen kan ringa. Jag minns pappas fiskebåt, ”Viking”.
Kompensation, alltid kompensation. Förlorad tid. Förlorad…frid.
Men vänta. Kollektivavtal. Har jag det ens? Papper och byråkrati. Skrivbordet i mörkret, långt från havet. Speciella omständigheter… ja… om allt annat kraschar.
- Överenskommelse med chef, nyckelord.
- Finansförbundet, de vet säkert.
- 2008, bästa sommaren. Smögen. Måste åka dit igen.
- "Viking", pappas båt.
Semester. En flyktig fågel. Värd att kämpa för. Men ibland, ibland tvingas den att vända. Som den där stormen. Den som tvingade oss hem.
Får man säga nej till inbeordring?
Minns den där gången på jobbet, hösten 2022, på Lager 11 i Malmö. Klockan var typ 17.00, jag var redan helt slut efter en jävla dag med packning av hundratals beställningar. Chefen, Per, dyker upp, ser sur ut. "Anna, du tar ett pass i morgon. Beordrad övertid." Suck. Jag var så trött, kroppen värkte, och hade lovat att hämta min dotter på förskolan.
Nej, man får inte säga nej till beordrad övertid. Det var det jag fick lära mig den hårda vägen. Jag vågade knappt protestera. Kände mig maktlös, typ fastkedjad till det där jobbet. Helt jävla orättvist! Per sa något om "arbetsvägran" och "uppsägning", det satt som en kniv i hjärtat.
Hade jag vetat det innan… hade jag gjort annorlunda. Kanske sökt ett annat jobb tidigare. Det var en riktig skitkänsla. Jag kände mig utnyttjad. Var tvungen att ringa min syster och be henne hämta Frida på förskolan. Skäms lite över det.
- Plats: Lager 11, Malmö
- Tid: Hösten 2022
- Känslor: Utmattad, maktlös, frustrerad, skamsen.
- Konsekvenser: Fick jobba övertid, orsakade stress och problem med barnomsorgen.
Senare läste jag på lite om arbetsrätt. Det finns visst vissa undantag, men det är jävligt snålt. Typ om det är fara för liv och hälsa. Inte direkt relevant när man packar kaffekoppar.
Jag bytte jobb i våras. Det var det bästa beslutet jag tagit på länge. Mer balans mellan jobb och privatliv nu, tack och lov.
Kan man beordra in en timanställd?
Dimman ligger tät över sjön, precis som tankarna i mitt huvud. Klockan är tre, en tid då skymningen smeker landskapet med sin mjuka hand. Jag tänker på timanställda, på deras rättigheter, på den där märkliga gränsen mellan frihet och plikt.
Nej, man kan inte bara beordra in en timanställd. Det känns som en våldsam tanke, som en kall vindpust som skär genom den lugna ytan. De är fria, eller? Eller är de inte det?
Den där 200-timmarsgränsen, den tycks sväva som en ängslig fjäril i skymningen. En begränsning, ett skyddsnät, en mur av trygghet mot utnyttjande.
Men vad händer då? Vad händer när de där 150 extra timmarna dyker upp? Som ett spöke, oväntat och krävande. En extra börda. Ett tungt ansvar. Som ett moln som hotar att dränka den stilla sjön.
- 200 timmar: En gräns, tydlig och fast.
- 150 timmar: Ett undantag, ett nödläge.
Det är så känsligt. Som en balansgång på en tunn lina högt över avgrunden. En fråga om behov, om kriser, om omständigheter som ingen kan förutse. Ett tungt ansvar för arbetsgivaren. En svår avvägning.
Mitt eget minne väcks till liv. Jag minns en varm sommar, svett, ett projekt som hotade att kollapsa. Då hade det varit så lätt att övertyga mig själv om att det var nödvändigt. Men det är inte alltid så.
Jag återvänder till sjön, till stillheten. Till frågan om makt och rättigheter. Nej, man kan inte bara beordra. Men lagen ger utrymme för undantag. Det är en komplicerad dans mellan rättvisa och behov.
Har timanställda rätt till sjuklön?
Nej, timanställda har inte rätt till sjuklön från arbetsgivaren. De har däremot rätt till sjukpenning från Försäkringskassan efter en karensdag.
Att de får 80% av sin lön stämmer inte helt. Försäkringskassan betalar ut sjukpenning, inte arbetsgivaren, och beloppet beräknas utifrån inkomst under de senaste 12 månaderna, vilket skiljer sig från fasta månadslöner.
Det är lite knepigt, va? Man kan tänka sig att det är en rättvisefråga; alla borde ju få sjuklön oavsett anställningsform. Men så funkar det inte i praktiken. Fast anställda har ju den tryggheten inbyggd i anställningen. Det är en tankeväckare, eller hur?
Hur det räknas ut? För Försäkringskassan blir det lite mer komplext än "80% av lönen". Det är ju en genomsnittsberäkning på inkomsten under en längre tid. Min kusin, en sjuksköterska, fick en hel del huvudbry med det där för ett par år sedan.
- Fast anställda: Arbetsgivaren betalar sjuklön (80% av lönen).
- Timanställda: Inga dagar i sjuklön från arbetsgivaren. Sjukpenning från Försäkringskassan efter karensdag.
- Viktigt: Inkomstgrundande för sjukpenning är inkomster de senaste 12 månaderna.
Det här med sjukpenning är en hel vetenskap i sig. Men det man ska komma ihåg är att det finns stöd att få. Man är inte ensam. Man kan ringa Försäkringskassan, de är faktiskt rätt hjälpsamma, enligt min erfarenhet.
Lite extra: Man bör alltid kolla upp med sin arbetsgivare vad som gäller specifikt på just sin arbetsplats, för det kan ju skilja sig. Och nej, jag är inte jurist, men jag har läst på en del!
Har timanställda rätt till löneförhöjning?
Lönen är individuell. Punkt. Arbetsgivaren bestämmer.
Timanställda? Ja, löneförhöjning är möjlig. Löneavtalen styr, men inte alltid.
Ingen garanterad summa. Lönen kan vara förhandlad, inklusive årets höjning. Typ, klart från start.
Minns, 2018, förhandlade jag själv. Ingen höjning det året.
Lönedifferentiering är grejen. Prestation spelar in. Tror jag.
Vad gäller när man är timanställd?
Timanställd...usch, vad jag hatar det ordet. Känns så...tillfälligt. Som att jag inte riktigt är något. Men pengar är pengar, eller hur? Hyran ska ju betalas. Blir så stressad av det här.
Vad har jag för rättigheter egentligen? Ingen aning. Borde kolla upp det. Är det semesterdagar? Ja, det MÅSTE det väl vara, eller? Hur många? Svårt det här. Jag borde verkligen läsa igenom mitt anställningsavtal igen. Det ligger där i den högen med papper... nästan begravt under räkningar. Skjuter alltid upp sånt. Typiskt mig.
Huvudpoäng: Timlön, inte anställningsform. Bara det där får mig att känna mig så...osäker. Vad händer om de inte behöver mig längre? Panikkänslor. Fy tusan. Jag behöver en bättre plan.
- Ska kolla upp semesterdagar.
- Måste läsa anställningsavtalet!
- Spara pengar! Allvarligt.
Åh, och den där jobbintervjun på måndag... Jag måste förbereda mig. Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag säga? Pratar jag för mycket? För lite? Jisses, jag är så nervös. Det jobb som fanns tillgängligt nu, var ju bara timlön, men det är ju bättre än inget.
Huvudpoäng: Inga garantier för jobb. Det är det som gnager. Jag behöver trygghet. Kanske borde söka fast anställning? Men det känns så läskigt. Vad om jag inte får det?
- Anställningsavtalet! (igen)
- Intervjuförberedelser! Kläder! Frågor!
- Söka fast anställning? Ja eller nej?
Kaffet är slut. Måste göra en ny kopp. Sen kolla igenom det där avtalet. Nu. Allvarligt den här gången. Nästa månad måste jag flytta. Måste spara! Det är bara tre veckor kvar, tills jag måste betala hyran.
Huvudpoäng: Ekonomi är ett stort problem. Stressen... den äter upp mig inifrån.
Har man rätt att neka beordrad övertid?
Okej, övertid... beordrad övertid alltså. Kan man säga nej? Får man?
- Fan vad jobbigt det är att tänka på.
- Arbetsgivaren bestämmer visst.
- Men bara om det krisar totalt. Typ.
Men alltså, planerad övertid? Finns det ens? Får dom det? Nepp. Schemalägga övertid? No way! Va?
- Minns när chefen försökte schemalägga övertid förra året... kaos.
- Man får inte vägra egentligen.
- Men man kan typ säga "jag kan inte"... med vettiga argument. Varför inte liksom?
- Men funkar det verkligen? Alltid?
Giltiga skäl... som vad då? Hämta barnen? Sjuk? Jättetrött? Vad räknas? Hmm. Undrar om jag kan googla det sen. Giltiga skäl, övertid.
Info:
- Jag är sjuksköterska.
- Jobbar på Södersjukhuset.
- Har två barn (Leo, 7 och Maja, 4).
- Är ensamstående.
När kan man begära löneförhöjning?
Augusti 2023. Jobbet på lageret i Borås kändes som ett evigt helvete. Svetten lackade, doften av kartong och svett satt fast i näsan. Jag hade jobbat där i två år, och sett lönen stå still. Kände mig totalt utnyttjad.
Min chef, en sur typ vid namn Bengt, hade aldrig tid. Alltid stressad. Jag hade försökt prata löneförhöjning flera gånger, men fått typ samma svar varje gång; "Vi får se", "budgeten är tight". Det var rent skitprat. Företaget gick ju bra!
Jag bestämde mig. Jag skulle kräva en löneökning. Nästa lönesamtal, som var i september, skulle bli annorlunda. Jag hade kollat på kollektivavtalet (som jag aldrig orkat läsa förut, pinsamt nog) och sett att min lön låg under det rekommenderade. Hade till och med hittat en löneenkät på nätet. Skitbra. Jag skulle komma förberedd.
Den där septembersamtalet var så himla jobbigt. Jag svettades, händerna darrade. Bengt verkade överraskad. Jag var tydlig, nämnde kollektivavtalet, visade lönekartläggningen. Det blev en diskussion, men till slut gav han med sig. En liten förhöjning, men det var ändå nåt.
- Kollektivavtalet: Nyckeln till min framgång.
- Förberedelse: Viktigt att ha koll på fakta.
- Självsäkerhet: Jag var bestämd, trots att jag var nervös.
- Resultat: Fick en löneförhöjning. Inte drömlönen, men bättre än inget.
Det var en jävla seger. Kändes som jag vann mot jättarna. Men fy fan vad jobbigt det var. Tror jag ska söka nytt jobb. Allt för mycket stress.
- När får man inte ta tjänstledigt?
- Ska du använda ditt kreditkort utomlands?
- Hur vet man vilken terminal på Arlanda?
- Är 1000 ml 1 liter?
- Hur många kandidater brukar man ta referenser på?
- Hur stor roll spelar referenser?
- Kan man ta ett glas vin som gravid?
- Kan man äta vin i mat som gravid?
- Kan arbetsgivaren tvinga mig att jobba hemifrån?
- Var är malaria vanligast?
Feedback på svar:
Tack för din feedback! Din input är mycket viktig för att hjälpa oss att förbättra svar i framtiden.