Får läkare ge cancerbesked på telefon?

Får läkare ge ett cancerbesked på telefon? Nej, alltså, seriöst? Det känns ju helt… vidrigt. Som att någon kastar en handgranat i ens liv och sen lägger på luren. Jag menar, att få veta att man har cancer, – och speciellt något så fruktansvärt som malignt melanom, det borde ske… jag vet inte… med en kopp varmt te kanske, och en hand att hålla i. En trygg plats, vet ni? Inte i en steril, kall telefonlur.

Min moster fick beskedet via brev. Brev! Kan ni föreställa er? Hon satt där, helt ensam, med den där vita kuverten i handen… sen ringde hon mig, rösten alldeles darrig… Jag kommer aldrig glömma det. Det var som om någon slog sönder hennes värld, och det värsta var att hon var helt ensam när det hände. Det är inte bara informationen i sig, nej, det är hela den emotionella kraschen. Man behöver ju någon, någon som håller ens hand, någon som kan svara på alla dumma frågor som snurrar i huvudet. Alla “varför?” och “hur?”.

Jag läste någonstans – tror det var i en artikel, eller kanske en bok, jag är inte helt säker – att det blir allt vanligare med såna här telefonbesked. Alltså, det är ju… absurt! De säger att det beror på tidsbrist, effektivitet, ja ni vet, den vanliga byråkratiska smörjan. Men är det verkligen effektivt att kasta en bomb och sen hoppas på det bästa? Att riva sönder människors liv på distans? Det känns så… kallt, så inhumant.

Ett personligt möte. Det är ju inte bara en fråga om etik, det är en fråga om… om människovärde. Om respekt. Det är som att de glömt bort att det är en människa på andra sidan luren, en människa som är djupt rädd och desperat efter tröst. Det borde vara självklart, eller hur? Att någon tar sig tid, att någon visar medmänsklighet. Att någon ser dem i ögonen och säger: “Det här är tufft, men vi ska ta oss igenom det här tillsammans.” Det är det minsta man kan begära.