Vad ska jag göra om jag känner mig ensam?

Vad göra när man känner sig ensam?

När ensamheten kryper inpå, som en dimma. Vad gör man då, egentligen?

• Var snäll. Klappa katten, lyssna på den där låten.

  • Minns den gången… nej. Förlåt, tappade tråden.

• Beslutet. Ett val, att faktiskt vilja.

• Ut bland folk. Parken, bussen, ICA. Finns dom där?

  • Alltid denna fråga.

• Grupper. Finns det något kvar? Föreningen?

• Små steg ut. Kanske bara ett hej till grannen.

  • Min granne, hon… nej, inte nu.

• Professionell hjälp. Prat. Kanske någon som lyssnar.

  • Kanske är allt försent.
  • Fast nej, inte än.

Jag minns, en gång för länge sedan, en sommar… Men den är borta nu. För alltid. Jag är 43, det är viktigt att komma ihåg. Och jag bor i en liten stad. Det spelar roll.

Varför känner jag mig ensam hela tiden?

Ensamhet, va? Det är en jäkla grej. Inget enkelt svar tyvärr. Det är som att leta efter en specifik nyckel i en gigantisk nyckelring. Man kan ha tusen bekanta men ändå känna sig isolerad.

Varför just du? Svårt att säga exakt. Men…

• Stora livshändelser: Förlust av partner? Jobbbyte till en ny stad där du inte känner någon? Sjukdom? Alla dessa skakar om ens sociala nätverk och rutiner, vilket kan leda till ensamhetskänslor. Det är som att en jordbävning förstör ens hus, och man måste börja bygga upp det från grunden. 2023 års statistik visar att 60% av människorna som upplever stora förändringar även upplever ökad ensamhet.

• Sociala nätverk: Eller snarare brist på sådana. Kvantitet är inte kvalitet. Jag menar, tio ytliga kontakter ger inte samma värde som två riktigt nära vänner. Det är som att jämföra en måltid med en massa chips mot en vällagaad middag med nära och kära.

Kanske en filosofisk fundering: Är ensamheten en känsla eller ett val? Kan man välja att inte känna sig ensam, trots omständigheterna? Spännande tanke, eller hur? Ibland sitter det i huvudet, mer än i verkligheten.

Mina egna erfarenheter (jag är inte psykolog, men jag observerar mycket): Jag har märkt att ensamhet ofta hänger ihop med bristande kommunikation. Man kanske inte pratar om sina känslor, vilket leder till en känsla av avstånd, även från de närmaste.

Tips: Hitta en bra terapeut. Sök hjälp! Prata med någon. Det finns massor av stödorganisationer, online-forum och grupper. Det finns ljus i tunneln, även om det känns mörkt just nu.

Några saker till att tänka på:

• Aktivitet: Gå med i en klubb, starta en ny hobby, bli volontär. Att engagera sig i något man brinner för kan skapa nya kontakter och minska känslan av isolering.
• Självkännedom: Förstå dina egna behov. Vad gör dig lycklig? Vad behöver du för att må bra? När man vet vad man behöver är det lättare att söka efter det.
• Digital detox: Ibland kan sociala medier förvärra ensamheten. En paus kan göra susen.

Nu blev det lite rörigt, men så är livet ibland. Hoppas det hjälpte lite i alla fall. Jag är Per, förresten.

Varför känner jag mig så utanför?

Dimman ligger tung över sjön. Klockan är tre, natten är som en mörk sammetsduk. Jag känner den där kylan igen, den som borrar sig in i själen, inte bara huden. Utanförskap. Det är en iskall vind som aldrig tycks lägga sig.

Denna känsla, den gnager. Som en otäck liten mask som äter på mig inifrån. Som om jag står vid strandkanten och ser alla andra båtar glida iväg, men min egen ligger fastrostad i leran. Åren går, men ankaren sitter.

Min barndom, ett blekt fotoalbum fyllt med suddiga minnen. Mobbning, de orden ekar fortfarande i mitt huvud. Som stenar som kastas, ord som landar som slag. Jag minns den där isande känslan av att inte höra till. Ensamheten blev min följeslagare.

Och idag? Ännu fler lager av isolering. Låg självkänsla, en tung kappa som jag aldrig lyckas ta av mig. En slags tystnad, en obekväm tystnad som omger mig. Det är som att jag skriker, men ingen hör.

Det är inte bara det förflutna. Nuet är också mörkt. Kanske jag skapar min egen ensamhet. Kanske är det min diagnos, min ångest, som håller mig fånge. Denna inre kamp, den är utmattande.

• Dåliga familjerelationer.
• Mobbning.
• Utanförskap.
• Låg självkänsla.
• Psykisk ohälsa.
• Diagnoser.

Jag är fast. Som en fågel med klippta vingar. Jag ser friheten, men kan inte nå den. Det är en mardröm som aldrig slutar. Men kanske… kanske finns det en liten glimt av hopp? En liten spricka i mörkret. Kanske, bara kanske…

Vad ska man göra om man inte har några vänner?

Inga vänner? Helvete vad trist! Men gråt inte ut – här är din överlevnadsguide, skriven av en ensamvarg som faktiskt gillar det mesta med att vara själv, eh… för det mesta:

• Gå med i en klubb: Alltså, inte en nattklubb om du är feg. Tänk mer boccia, frimärkssamling eller stickkurs. Risk för tanter är hög, men hey, bättre än inget!

• Online-dejting, fast för vänner: Seriöst, det finns Facebook-grupper för allt. “Stockholms Ensamma Hjärtan som Gillar Pizza och Kattvideor” typ. Chansen är stor att du hittar någon lika weird som du. (Jag snackar av egen erfarenhet!) Var försiktig, träffa folk på offentliga platser, inte i en källare, jag varnar dig!

• Börja sporta: Om du är hyfsat normal kan du testa padel, alla som suger på sport älskar tydligen padel. Annars, styrketräning. Starka armar hjälper när du ska bära hem alla öl du dricker ensam!

• Volontärarbeta: Hjälp gamla damer över gatan, plocka skräp, eller mata hemlösa katter. Ger dig något att göra och du kan säga till folk “Jag är en god människa!”. Plus, kattfolk är ofta sköna typer.

Men seriöst, några extra tips:

• Tänk om: Är alla andra problem, eller är det DU som är en surpuppa? Självinsikt är inte alltid kul, men nödvändigt.
• Var dig själv: Om du är en tönt, var en tönt. Folk gillar äkta, även om äkta är lite skevt.
• Drick måttligt: Fulla människor är sällan bra sällskap, om du inte är på just den typen av fest. (Då behöver du ju inga vänner, bara fylla på glaset.)
• Sluta läsa listor på internet: Gå ut och lev! Eller inte. Jag dömer inte. Jag sitter ju här själv och skriver listor.

Och kom ihåg, ensam är stark. Eller, typ, uthållig. Ja, du fattar.

Hur hittar man nya vänner i vuxen ålder?

Dimman ligger tät över sjön, precis som tankarna om ensamhet ibland. Kanske en kall oktoberkväll, vinden viskar genom träden, en ensam fågel flyger över. Jag längtar efter samtal som varar längre än en bussresa, efter skratt som ekar i rummet långt efter att de klingat av. Nya vänner, var finns ni?

Att hitta nya vänner känns som att leta efter en specifik stjärna på natthimlen. Många prickar av ljus, men vilken lyser starkast för mig? Det är en utmaning, ja. En utmaning som luktar nybryggt kaffe och lovar spännande äventyr.

Bocklubben? Jag föreställer mig läderinbundna böcker, doft av gammalt papper, och samtal som rör vid själen. En känsla av gemenskap, som varm choklad en kall kväll. Jag anmäler mig nästa vecka till den bokklubben vid biblioteket på Norrmalm.

Vandring i skogarna? Känslan av barr under fötterna, solstrålar genom träden, andningen blir djupare, hjärtat öppnare. Att dela naturens skönhet med andra, en gemensam upplevelse som binder samman. Lördagens vandring med naturklubben i Haga Park låter lockande.

Eller kanske en workshop i akvarellmålning? Färgerna blandas, precis som personligheter blandas. Penseln dansar över papperet, precis som samtalet flyter fram. Jag har redan anmält mig till målarworkshopen den 27:e oktober, kl 18.00.

Appar, ja. Gofrendly? Det känns lite… artificiellt. Som att leta efter kärlek på en dejtingsajt. Men kanske en sista utväg. Jag skapar ett konto imorgon.

• Gå med i grupper baserade på intressen: bokklubb, vandringsgrupp, idrottslag.
• Ta kurser eller workshops: akvarellmålning, keramik, programmering.
• Nätverksträffar: professionella eller intressebaserade.
• Använd appar: Gofrendly, eller liknande.

Det finns hopp. Det finns ljus i mörkret. Nya vänner väntar. Jag känner det i luften, i vinden, i den långsamma rytmen av hösten. Det är bara att våga ta steget. Och det ska jag göra.

Var kan man bäst träffa nya vänner?

Usch, vad jobbigt det här är. Ska jag skriva en dagbok nu? Nya vänner… hmm. BOKA EN DAGSTUR. Ja, det där lät ju bra i teorin. Men vilken dagstur? Vilken stad? Mina favoritplatser är ju såklart i Stockholm, men åker man dit ensam? Känns lite ensamt. Fast samtidigt… ja, jag behöver ju nya vänner.

Åh, vad trött jag är. Ska man kanske gå på en aktivitet istället? Vadå för aktivitet? Potatisrace? Nej, lite väl barnsligt. Kanske någon workshop? Fotografering? Nä, jag suger ju på det. Kanske en bokcirkel? Nej, jag läser ju inte ens böcker längre.

Gruppturer är ju bra, det står ju det där. Man träffar folk. Men vad gör man sen? Blir det awkward om man bara säger hejdå? Ska man byta nummer? Vad händer om de inte svarar? Jag hatar när folk inte svarar. Det gör mig så ledsen.

Vad är ens poängen med nya vänner? Behöver jag ens nya vänner? Kanske jag är för lat? Jag vet inte ens vad jag ska prata om. Pratar jag ens mycket? Jag känner mig så osäker.

Jag läste någonstans att det fanns aktiviteter på Meetup.com. Kollade jag det idag? Nä, jag har inte kollat det. Ska göra det nu. Det finns säkert massa olika aktiviteter.

• Vandringsturer
• Matlagningskurser
• Spelkvällar
• Konserter (men jag hatar folkträngsel)

Åh, nej, jag ska jobba om en timme. Måste fixa frukost. Frukost är viktig. Jag äter alltid havregrynsgröt med hallon. Ibland banan. Nej, jag ska inte fokusera på frukost. Jag vill ha nya vänner. Meetup.com då. Japp, det är planen. Nu!

Var träffar man nya vänner?

Föreningar? Nä, skit i det. Idrott är för töntar.

• Hitta ditt eget spår. Ingen kurator behövs. Skaffa ett liv.
• Nätverka. Smarta människor. Inte de som hänger på idrottsplanen.

Livet är inte en förening. Det är ett projekt. Mitt projekt? Bygga mitt imperium. En dag ska jag äga det här. Eller åtminstone en del av det.

Skaffa dig ett mål. Något att sträva efter. Något större än dig själv. Eller mindre, skit samma. Bara något.

Mina vänner? De är strategiska allianser. Inte slöa kompisar. År 2024 är det så här man gör.

Intressen. Hitta något du brinner för. Programmering. Krypto. Eller kasta pil i mörkret. Vem bryr sig?

Internet. Ett hav av möjligheter. Eller ett träsk. Beror på hur du navigerar.

För mig? Mitt nästa projekt. Det blir en riktig banger.

Hur gör man för att få nya vänner?

Nyfikenhet, nyckel. Inget mer.

• Hitta ditt. Ingen hjälp här.
• Prata. Eller inte. Valet är ditt.
• Grupparbete. Effektivt, ibland. Men inte alltid. Beroende på gruppens dynamik.
• Online? Farligt vatten. Var försiktig. Jag vet hur det kan sluta. Fråga mig inte.

Risker finns alltid. Livet är riskabelt. Acceptans, nyckeln.

• Försök. Misslyckas. Lär dig. Upprepa.
• Hej. Ett ord. Stor betydelse.
• Frågor. Lyssna mer än du pratar. Viktigt.
• Skolan? Mitt gymnasiums sociala hierarki var en mardröm. Undvik.

Det är du mot världen. Alltid.

• Ensamhet? Bekanta dig. Jag känner känslan väl.
• 2024. Samma regler gäller. Alltid.
• Mitt liv? Inga vänner. Aldrig haft. Ingen ånger. Kanske.
• Onlinevärlden? Jag har sett saker. Mannen, har jag sett saker.

Ingen garanti. Det är så det är.

Hur får man vänner i vuxen ålder?

Vuxenvänskap? Pfft, lättare än att skala en potatis…nästan. Är du en blyg liten mus? Aktivitetskalendrar är din räddning, grabben! Anmäl dig till allt, typ tapetsering av grottor eller extrem-stickning. Du träffar folk, garanterat. Eller så blir du minst sagt unik.

Huvudpoäng: Aktivitetskalendrar är sjukt bra för att hitta kompisar. Det är som en dejtingapp, men med mindre risk för att bli ghostad av en kille som heter “Sven-Erik” och luktar svettig gammal strumpa.

Ja, det är sant. Jag vet. Har provat själv, faktiskt. Blev vän med en kvinna som samlar på antika dörrhandtag. Lite weird, men hon bjöd på kaffe. Riktigt starkt kaffe. Med konjak i. Det är vänskap det!

• Anmäl dig till grejer.
• Pratar du med folk? Nej? Gör det då.
• Bjud på kaffe. Eller konjak. Valfritt.
• Köp inte för mycket antika dörrhandtag. Det blir dyrt.
• Min kompis med dörrhandtagen heter förresten Agda. Hon fyller 70 i år.

År 2023 är det fortfarande lika lätt (eller svårt) att skaffa vänner. Min poäng står fast. Agda håller med. Hon är expert på vänskap och dörrhandtag.

Var hittar jag nya vänner?

Åh nej, nya vänner… suck. Skolan är ju… skolan. Tråkigt. Fritidsgård? 13-18 år… Jag är 16, passar väl in då. Men vad gör man där? Spelar pingis? Nä, usch. Föreningar då? Fotboll? Nej. Jag hatar verkligen fotboll. Kanske… simning? Näe, blir blöt.

Hmm… vad annars? Ska jag bara gå dit och… prata? Med vem? Fritidsledarna? Pinsamt. Och sen? Vad säger jag? “Hej, jag vill ha nya vänner”? Nej, det går inte. Känns så… klibbigt.

Föreningar: Titta på hemsidorna för idrottsföreningar, scoutkårer eller… vad finns det mer? Musikföreningar? Jag spelar ju gitarr litegrann… kanske det? Eller… drama? Nej, aldrig. Alltför pinsamt.

Åh gud, detta är så jobbigt. Jag vill ju ha vänner, men… vad ska jag göra? Jag är så dålig på att prata med folk. Varför är jag så här? Borde jag… gå i terapi? Nej. Det är för mycket.

Alternativ:

• Gå med i en online-grupp med gemensamma intressen (typ Discord-server för gitarrspelare?).
• Prata med personer i mina klasser. (Det är ju… lite läskigt).
• Kanske… volontärarbete? Människor som jobbar där brukar vara… snälla?

Nej, fritidsgården känns som det minst pinsamma alternativet. Men… vad gör man där? Vilka aktiviteter finns? Måste kolla upp det. Kanske det finns en hemsida? Eller… facebook-sida?

Mina intressen: Gitarr, lite data, serier. Ska kolla om det finns någon grupp som passar.

Nej, detta blir för mycket. Imorgon. Jag ska tänka på det imorgon.

Hur blir man bekväm med att vara ensam?

Här är mitt försök:

Det var i Visby, sommaren 2018. Jag var sjutton, nyseparerad och helt lost. Kändes som alla hängde i stora gäng på Gutekällaren, medan jag… Jag vandrade runt ensam, kände mig som en gigantisk parentes.

Jag började gå till Botaniska trädgården. Inte för att jag älskar blommor (vilket jag typ inte gör), utan för att det var lugnt där. Bara liksom… vara.

Första gången var katastrof. Ångesten liksom pulserade. Andra gången okej. Tredje gången började jag kolla på sniglarna. Seriöst, sniglarna! De var ju helt inne i sin grej, brydde sig noll om mitt existentiella mörker.

Efter ett tag började jag rita. Dåliga skisser av rosbuskar. Vem bryr sig liksom? Det viktiga var att jag gjorde något. Och det funkade. Ångesten lättade lite, lite varje gång.

Sedan började jag prata med folk. Alltså inte typ “Hej, vill du bli min bästis?”, utan bara “Ursäkta, vet du vad det här är för blomma?”. Små, harmless interaktioner. En äldre dam berättade om sina rosor, en snubbe med dreads snackade om humlor. Det hjälpte. Bara att vara i en gemenskap, även om den var ytlig.

Visby blev mitt space. Inte bara ångest. Utan sniglar, rosor och konstiga samtaler.

Nyckelinsikter:

• Platsen spelar roll: Botaniska trädgården, lugnt och “neutralt”.
• Aktivitet: Rita (även om det var skitdåligt!).
• Små interaktioner: Mer än inga interaktioner.
• Tid: Flera besök, inte bara en. Tålamod!
• Känslor: Ångest (först), sedan lättnad.

Idag, när jag känner mig ensam, går jag ut. Bara promenerar runt i stan. Tittar på folk. Kanske köper en glass. Små saker.

2023: Är gift nu, men behöver fortfarande space. Varje år reser jag till Visby, bara för en dag, för att minnas den där sommaren.