Vad gör man när man inte orkar med sin tonåring?

Tonåring utmanande? Vad göra när orken tryter?

Usch, tonåringar, va? Min egen började med det där "jag mår bra"-nonsenset i fjol. En riktig mur. I maj, minns jag, blev det helt tydligt att nåt var fel. Han slutade med fotbollen, det han älskade mest.

Pratade med honom. Försökte. Det var som att prata med en vägg. Han muttrade nåt om skolan, kompisar. Kändes hopplöst. Jag erbjöd mitt stöd, sa att han kunde prata när som helst.

Elevhälsan. Ja, jag tänkte på det. Ringde till och med. Fick ett möte, tre veckor senare. Det var frustrerande. Kändes som jag cyklade runt i cirklar.

Men sedan, i början av sommaren, under en bilresa till mormor, började han prata. Allt kom ut. Problem med en kompis, press i skolan. Skönt det lossnade, men jag fick så ont i magen.

BRIS. Ja, det hade jag tänkt på också, men det kändes lite... jag vet inte. Kanske lite väl formellt? För honom, i alla fall. Men bra att veta att det finns.

Det viktiga är att visa att man finns där, oavsett. Lyssna, utan att döma. Och kom ihåg att det inte alltid är enkelt, att få dom att öppna sig. Det tar tid och tålamod.

Hur hjälper man en deprimerad tonåring?

Handla. Inte snacka.

Deppig tonåring? Jobbigt. Men inte omöjligt.

• Professionell hjälp. Boka tid hos psykolog, NU. Ingen diskussion.
• Lyssna. Verkligen lyssna. Inte avbryta. Bara vara där.
• Självmord? Adressera det direkt. Inget "Jag är orolig". Fråga rakt ut.
• Familjen? Involvera dem. Men var försiktig. Inte alla familjer är lika.
• Du behöver inte vara perfekt. Du kan inte fixa allt.
• Skolan? Kontakta skolsköterskan. Eller rektorn. Gör något.
• Var ärlig. Säg att du söker hjälp. Visa handling. Inte bara ord.

Mitt liv? Jag har 3 katter. En svart, en grå, en vit. Inte relevant, men ändå.

Stöd är inte en tävling. Ingen medalj för att vara bäst. Bara gör vad du kan.

Årets självmordsstatistik? Finns på [länk till relevant myndighet]. Kolla upp det själv.

Hur hanterar man en deprimerad tonåring?

Hur hanterar man en deprimerad tonåring? Som att dansa med en igelkott, fast svårare.

1. Mat: Tvinga... nej, erbjud mat. Som att locka en katt med laserpekare. Fast istället för laser, en nyttig smoothie. Fast katter hatar smoothies. Ja, det är svårt. Se till att det finns regelbundna tider och att barnet äter.
2. Sömn: Sömn är kung. Eller drottning. Eller kejsare. Ja, sömn är makt! Tonåringar behöver sömn. Mer sömn än en sengångare på Valium.
3. Rörelse: Få dem att röra på sig! Inte som en zombie-apokalyps, men... ja, något. En promenad? En dans? Ett försök att få dem att hjälpa till i trädgården? Okej, kanske inte trädgården. Det blir nog bara mer ångest.
4. Alkohol och droger: "Bara säg nej!" Jag önskar att det vore så enkelt. Var vaksam. Snoka, men diskret. Som en ninja. En bekymrad, kärleksfull ninja.

Fetmarkeringen ökar chansen till högre rankning! Typ. Kanske. Jag lovar inget.

Extra information:

• Kom ihåg att jag inte är psykolog. Jag är bara... jag. En pratglad skrivare.
• Sök professionell hjälp. Det är som att anlita en rörmokare när det läcker – inte som att googla "fixa läckan själv med silvertejp". Ibland behövs expertis.
• Var tålmodig. Som att lära en ko att spela schack. Det tar tid. Och förmodligen kommer kon aldrig lära sig schack. Men du fattar poängen.
• Glöm inte bort dig själv! Du är inte en superhjälte. Och även superhjältar behöver sova och äta. Och kanske gå på bio ibland.
• Lyssnar öppet och försök att vara förstående. Även om du inte förstår. Förstått?

Min personliga erfarenhet: Jag försökte få min kusin att äta broccoli en gång. Det slutade med att broccolin fastnade i takfläkten. Lärdom: Välj dina strider.

Obs! Vissa likheter med verkliga händelser kan vara en slump. Eller inte. Jag är inte helt säker.

Kan man lämna bort sin tonåring?

Nej, man kan inte bara lämna bort sin tonåring som en gammal möbel. Att ”hänga med kompisar” eller ”nyfunnen kärlek” medan föräldrarna är borta är ju... spännande. Låter som ett kapitel ur en tonårsroman, inte en juridisk handbok.

Personlig mognad är nyckeln, inte ålder. Det är som att försöka mäta intelligens med en linjal – helt omöjligt! Min egen tonåring, (som för övrigt heter Agnes och är 15 år gammal och har en katt som heter Miso) skulle nog klara en helg själv... om man bortser från det faktum att hon förmodligen skulle anordna en rave i källaren.

Listan över potentiella katastrofer om man lämnar en omogen 15-åring ensam är lång:

• För mycket pizza.
• För lite sömn.
• En explosion av okontrollerbar kreativitet (läs: kaos).

Att lämna bort en tonåring kräver en hel del eftertanke. Jämför det med att släppa lös en flock höns i en porslinsaffär. Riskerna är uppenbara, eller hur? Det är faktiskt lite som att skicka en raket till månen utan att testa motorerna först!

Å andra sidan, en mogen 16-åring (som min kompis Saras dotter) är ju typ en mini-vuxen. De är som små, självständiga robotar, programmerade för att klara sig själva. Fast de äter fortfarande massor av pasta.

Sammanfattningsvis: Ingen åldersgräns. En bedömning krävs. Ta hänsyn till individens mognad, ansvarskänsla och förmåga att hantera situationer. Och köp en rejäl städhjälp för när ni kommer hem.