Kan man växa ifrån selektiv mutism?

Kan man växa ifrån selektiv mutism? Alltså, jag undrar verkligen… kan man det? Ibland känns det som att det där tysta barnet inom mig alltid kommer att finnas kvar, som en skugga. Visst, jag pratar ju nu, mest i alla fall. Men det finns fortfarande situationer… tänk er en fullsatt buss, eller en ny arbetsplats, där det liksom låser sig. Helt. Det är som att orden fastnar i halsen, som en klump man inte kan svälja.

Man kan visst växa ifrån det, läste jag någonstans. Vissa barn gör det, bara sådär. Poof! Som magi. Tänk om jag hade varit ett av de barnen? Men för andra… ja, för andra, som mig, är det en längre resa. Jag minns fortfarande första skoldagen. Rena mardrömmen. Inte ett pip fick de ur mig, lärarna. Minns att mamma berättade att en studie visade att tidig hjälp är viktigt, något med att chansen att ”övervinna” – så hemskt ord! – selektiv mutism ökar. Men vad hjälpte det mig då? Det var ju ingen som förstod.

Det är som att bära en hemlighet, en tung sådan. Och ibland undrar jag… kommer jag någonsin att bli helt fri från den? Eller är det här bara något jag får lära mig att leva med, att hantera? Jag vet att terapi kan hjälpa, och jag har provat. Det är ju inte lätt att öppna sig, att prata om det som gör mest ont. Men jag kämpar. För någonstans inom mig finns hoppet kvar. Hoppet om att en dag, kanske, kunna prata fritt i alla situationer. Utan den där gnagande rädslan, den där tystnaden som hotar att sluka mig hel.