Kan man vara hemma för psykisk ohälsa?

Kan man vara hemma för psykisk ohälsa? Ja, absolut! Utan tvekan. Jag menar, tänk dig själv… Du vaknar och det känns som att du har ett ton tegelstenar på bröstet. Eller kanske mer som en tät dimma i huvudet, som om du går runt i en dröm. Inte en trevlig dröm heller, mer som en… ja, ni fattar. Hur ska man kunna fokusera på deadlines och möten då? Jag minns en gång, jag skulle precis presentera ett viktigt projekt, och paniken bara sköljde över mig. Hjärtat slog som en trumma, svetten rann, och jag kände mig helt paralyserad. Det var fruktansvärt. Hur skulle jag, i det tillståndet, kunna stå inför en grupp människor och låtsas som ingenting? Det gick ju inte. Jag fick sjukskriva mig.

Och det är ju det jag menar, det syns ju inte alltid på utsidan. Man kanske ler och säger att allt är bra, men inombords… Kaos. Rent ut sagt kaos. Som en orkan som river upp allt i sin väg. Jag har läst någonstans att psykisk ohälsa är lika vanligt som förkylning, och det känns ju… ja, det känns rimligt, eller hur? Och precis som med en förkylning, behöver man ju vila och återhämta sig. Tvinga sig till jobbet med en rejäl influensa gör ju bara att man blir sjukare, längre. Samma sak med psykisk ohälsa, tror jag i alla fall. Att pusha sig själv när man egentligen bara behöver andas, vila och läka… det gör ju bara allt värre. Det är ju som att springa ett maraton med ett brutet ben. Vem gör ens det? Ingen, hoppas jag. Så varför utsätter vi oss själva för det här psykiska maratonloppet när vi knappt kan stå upp? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Vi måste bli bättre på att lyssna på våra kroppar och sinnen, och ge oss själva den tid vi behöver. Det är ju ingen skam i att vara sjuk, oavsett om det syns på utsidan eller inte.