Hur yttrar sig depression hos män?

Åh, depression hos män… det gör mig så ont i magen att ens tänka på det. Den där tysta förtvivlan, den där gnagande smärtan som de försöker dölja bakom en fasad av… ja, vadå egentligen? Trötthet? Irritabilitet? Ont i ryggen? Minns du Lars, han som alltid var så full av liv? Plötsligt blev han bara… grå. Som en urblekt version av sig själv. Han slutade spela gitarr, slutade gå ut med polarna, slutade till och med leka med barnen. Vi trodde han bara var stressad på jobbet, men… det var så mycket mer än så. Han orkade ju knappt gå upp ur sängen.

Och det värsta? Han vägrade prata om det. “Det är inget”, sa han, “bara lite trött”. Men man såg ju i hans ögon att det var något mycket djupare. Den där tomheten… Hur kan man ens börja förstå? Man vill ju bara skaka om dem och säga: “Snälla, prata med någon! Det är okej att inte vara okej!” Det är ju inte svaghet att be om hjälp, tvärtom! Det krävs styrka att erkänna att man behöver stöd. Jag läste någonstans att självmord är vanligare bland män än kvinnor, och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Tänk om vi bara kunde nå fram till dem i tid? Tänk om vi kunde bryta den här förbannade tystnaden? Det är ju en sjukdom, för sjutton, precis som vilken annan som helst! Den behöver behandlas, inte gömmas undan. Och vi, vi som står bredvid, vi måste lära oss att se signalerna. Att våga fråga. Att våga lyssna. För ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död.