Hur utvecklas en personlighetsstörning?

Hur utvecklas en personlighetsstörning? Oj, det är en svår fråga, eller hur? Det känns som att man liksom… glider in i det, snarare än att det smäller till. I alla fall, så här som jag har förstått det, och det är ju bara min förståelse, så börjar det ofta under uppväxten. Barndomen, tonåren… Man ser ju tydligare tecknen när man blir lite äldre, som ung vuxen kanske, men roten ligger ofta mycket tidigare.

Jag tänker på min väninna Lena, hon hade en så otroligt jobbig barndom. Hennes föräldrar… ja, det var inte bra. Mycket skrik, mycket rädsla. Konstant osäkerhet. Ingen trygghet alls. Och nu kämpar hon med en diagnos. Tänk vad en uppväxt kan forma en person, va? Det är så himla sorgligt, och det får mig att tänka… hur mycket påverkar egentligen vår omgivning? Hur stor roll spelar det hur vi blir uppfostrade? Jag menar, det är ju inte så att alla som har det jobbigt hemma får en personlighetsstörning, men… risken ökar ju definitivt.

Jag läste någonstans – vet inte exakt var, men det var någon vetenskaplig artikel, tror jag – att upprepade våldsupplevelser, eller en uppfostran där man konstant känner sig nedvärderad, det ökar risken jättemycket. De pratade om siffror… någonting med, typ, en betydligt högre procentuell risk, men jag minns inte exakt. Poängen är väl att det inte handlar om en enkel sak, utan om en samling faktorer som påverkar.

Det är så komplext, och det är ju inte så enkelt som att peka finger och säga ”Det är därför du har det så här”. Men man kan inte heller blunda för hur mycket vår barndom, vår uppväxtmiljö, präglar oss. Det är nästan läskigt hur mycket makt den har. Och man undrar ju, hur många mer skulle slippa kämpa så här, om de hade haft en tryggare start i livet? Det är en fråga jag kämpar med… fortfarande.