Hur påverkas man psykiskt av träning?

Alltså, träning och psyket… det är ju liksom helt sammankopplat, eller hur? Jag menar, vem har inte känt den där otroliga lättnaden efter ett svettigt pass? För mig är det nästan magiskt. Som om all stress, alla orosmoln, bara… poff … försvinner ut i tomma intet. Kvar blir ett lugn, en harmoni, som jag knappt kan beskriva.

Kommer ni ihåg den där känslan man hade som barn efter att ha lekt ute hela dagen? Trött i kroppen, men liksom glad ända in i själen? Det är lite så jag känner efter ett träningspass. Och sömnen sen! Herregud, vilken skillnad. Jag som annars kan ligga och vrida mig halva natten, somnar nu nästan innan huvudet nuddar kudden. Vaknar pigg och utvilad, redo att ta mig an världen.

Jag läste någonstans att träning boostar “må-bra-hormonerna” och skyddar hjärnan. Jag vet inte exakt hur det funkar, alla de där vetenskapliga grejerna… Men jag vet att det känns. Det är som en inre superkraft, en osynlig sköld mot allt det där jobbiga. Som förra veckan när jag hade den där fruktansvärda deadlines på jobbet, och kände paniken komma krypande. En löprunda i skogen, och vips – klarare tankar, mer energi, och en känsla av att jag faktiskt skulle fixa det. Och det gjorde jag ju!

Det är ju helt galet egentligen, att något så enkelt som att röra på sig kan ha så stor påverkan. Tänk om fler visste det! Tänk om alla kunde få uppleva den här känslan av… ja, vad ska man kalla det? Lyckorus? Inre frid? Kanske lite av båda. Jag vet i alla fall att träning är min medicin, min terapi, min superkraft. Och jag tänker inte sluta använda den.