Hur märkte du att ditt barn hade ADHD?

Okej, här är ett försök att redigera texten om ADHD-symptom hos barn från ett personligt och mer känslomässigt perspektiv, som du önskade:

“Hur märkte vi egentligen att vår son hade ADHD? Det är en bra fråga, en som jag tänker på ofta. Det var liksom inget “aha!”-ögonblick, utan mer en smygande känsla av att något inte riktigt stämde, ni vet?

Det började nog med… ja, med ouppmärksamheten. Herregud, den där ouppmärksamheten! Det var som att han hade svårt att fokusera blicken, liksom att han aldrig riktigt var helt där. Han glömde saker hela tiden – lämna jackan på skolan, borttappade leksaker jämt. Och det var inte bara “vanlig” glömska, utan en helt annan nivå. Jag minns en gång, han hade precis fått en ny actionfigur som han hade önskat sig jättelänge. Fem minuter senare hittade jag den under soffan, liksom helt bortglömd. Man undrade ju, hur är det möjligt liksom?

Och så hyperaktiviteten… Åh, den där energin. Jag älskar ju att han är en aktiv kille, men det här var… annorlunda. Han kunde inte sitta still, det var omöjligt. Ständigt i rörelse, klättrade på allt – soffor, stolar, träd, you name it! Jag minns en gång på IKEA. Bara tanken ger mig rysningar! Han var överallt, klättrade på utställningsmöblerna, sprang runt, man fick ju knappt andas för att hinna med. Visst, alla barn kan vara vilda ibland, men det här var konstant. Hela tiden. Man började ju faktiskt undra om han hade batterier istället för blod, haha!

Sedan hade vi ju impulsiviteten. Att han svarade innan han tänkt efter var en klassiker. Han avbröt oss mitt i samtal, rusade in i folks konversationer, utan att ens reflektera. Jag kommer ihåg när han var på kalas och bara tog en tårtbit från någon annans tallrik utan att ens fråga. Helt utan hämningar liksom. Pinsamt? Japp. För oss vuxna, i alla fall. För honom var det bara… han.

Ja, det var verkligen en kombination av alla dessa grejer, alla dessa små pusselbitar, som till slut fick oss att inse att vi behövde söka hjälp. Vi tänkte, “nej, men han är väl bara en liten sprallig kille?”. Men innerst inne visste jag nog att det var något mer, något som krävde professionell hjälp. Och tur var väl det, kan man säga såhär i efterhand!”