Hur känner man sig när man är deprimerad?

Hur känner man sig vid depression?

Alltså, depression... Det är som att gå runt i en dimma hela tiden. En grå, tjock dimma som suger kraften ur allt. Minns en period i mars 2021, efter en jobbig separation, kände jag mig helt platt. Ingenting kändes kul. Jobbet? Totalt ointressant. Kommer ihåg hur jag bara satt vid datorn, stirrade på skärmen, men fick knappt något gjort.

Jag sov dåligt, vaknade ofta mitt i natten, hjälpte inte att jag låg och vred mig och tänkte på allt. Kroppen kändes tung, som en sten. Enorma skuldkänslor också. Min vanliga joggingtur på tisdagskvällarna i Haga parken, den bara uteblev. Jag orkade inte.

Ensamheten blev plågsam. Samtal med vänner kändes som en enorm ansträngning. Mina intressen, tidigare en livlina, blev bara gråa fläckar. Jag läste inte mina böcker, min favoritserie blev outseende. Allt var grått, trist. Det var som om färgerna hade bleknat.

Det var som om jag saknade energi. Inte bara fysiskt, utan mentalt också. Det var en kamp bara att ta mig ur sängen. Att duscha? Nästan omöjligt. Små saker, som att diska, kändes som berg att bestiga. Jag kände mig helt värdelös, som en total misslyckande. Det kändes väldigt tungt.

Hur känns depression i kroppen?

Minns den där hösten 2023, oktober kanske? Kände mig… tung. Som om jag bar en ryggsäck full med sten. Inte bara tung i själen, utan fysiskt tung. Varje andetag kändes som ett slit. Kroppen värkte, inte på något specifikt ställe, utan överallt. En konstant, djup trötthet. Sängen blev min fiende och min bästa vän samtidigt. Sov dåligt, vaknade med en klump i bröstet.

Helt sjukt orkeslös. Att duscha kändes som ett maratonlopp. Att laga mat? Glöm det. Beställde pizza flera dagar i rad. Skämdes lite. Mina vanliga intressen? Böckerna på nattduksbordet samlade damm. Gitarrfodralet stod orört i hörnet. Fick panikkänslor av tanken att ens försöka.

Den värsta känslan var hopplösheten. En kall, grå dimma som omslöt mig. Jag såg ingen utväg. Ingenting kändes meningsfullt. Det var som att allt färg försvann ur världen. Allt blev grått, tråkigt, ointressant.

Minns hur jag satt i soffan en kväll, stirrade på väggen. Kände mig så otroligt ensam. Inte bara ensam i rummet, utan ensam i världen. Det var en djup, gnagande tomhet.

• Trötthet, konstant och utmattande.
• Kroppslig värk utan specifikt ursprung.
• Sömnsvårigheter.
• Aptitlöshet, eller överätning som tröst.
• Hopplöshet – den värsta delen.
• Social isolering och känsla av djup ensamhet.
• Indifferens mot tidigare intressen.

Hade ett samtal med min läkare i november. Startade medicinering och terapi då. Sakta men säkert börjar det bli bättre. Men det var tungt, det var ett helvete. Jag glömmer det aldrig.

Är jag på väg in i en depression?

Jamenvisst, du kanske är på väg in i en riktig depp-åker! Känns det som livet suger mer än en gammal dammsugare? Här är några tecken att hålla utkik efter:

• Är du tröttare än en pensionär efter en bingokväll? Trötthet är en klassiker.
• Orkar du inte ens lyfta fjärrkontrollen? Energibrist är en red flag!
• Är allt du brukade gilla lika spännande som att titta på färg som torkar? Förlorat intresse, ajaj!
• Är du lika glad som en gnu på en begravning? Nedstämdhet är ju själva grundbulten i det här eländet.

Vänta inte tills du är djupare än Marianergraven. Dra dig till doktorn illa kvickt. Jag har själv legat och glott i taket efter en skilsmässa från min gamla ragata Greta. Ingen höjdare.

Ja, och juste, ring inte min faster Magda. Hon ger bara konstiga huskurer med brännvin och rotfrukter. Och jag vill inte veta av det!

Hur märker man att någon är deprimerad?

Usch, vad jobbigt det här är. Deprimerade... Hur märker man det ens? Min kompis Anna, hon var ju så tyst i somras. Pratar knappt längre, va? Är det det? Hade svårt att träffas också. Aja.

• Minskad energi: som jag sa, Anna. Hennes vanliga energi bara... försvann. Som att batteriet tog slut.

• Isolering: Hon drog sig undan. Slutade gå ut med oss. Förstår jag inte.

• Svårt med relationer: Ja, Anna igen. Relationerna sprack liksom. Av sig själv? Eller... var det depressionen?

Fan vad svårt det här är. Allt är så himla komplicerat. Kanske man ska kolla på hur mycket sömn hen får? Eller ätvanor?

• Sömnstörningar: Man läser ju om det. Sover för mycket eller för lite. Men Anna... jag vet inte. Kommer inte ihåg exakt.

• Ätbeteende: Äter hon mycket mer? Eller mindre? Det där minns jag faktiskt inte heller. Fan vad jag är dålig på att minnas saker.

Åh, vänta. Jag måste tänka på det här med humöret. Hade hon jättedåligt humör? eller...?

• Nedstämdhet: Ja, men det kan ju alla ha ibland. Hur skiljer man på det då? Vad fan ska man göra?

Nej, nu blir jag stressad. Måste lugna ner mig. Ska kolla upp mer info senare. Allt känns så överväldigande just nu.

Hur vet jag om min man är deprimerad?

Hur vet jag om min man är deprimerad? Det gnager i mig. Natten är lång, tankarna snurrar. Han är inte sig lik.

• Mindre energi. Han orkar knappt gå ut med hunden längre. Det är inte bara trötthet, det känns... djupare. Som om energin helt enkelt är borta. Det oroar mig djupt.

• Avstånd. Han drar sig undan. Vi pratar mindre, och när vi gör det, är det bara tomma svar. Det känns som en mur växer mellan oss. Jag försöker nå honom, men han är så långt borta.

• Nedstämd. Han ler inte längre. Inte på riktigt, i alla fall. Det är bara en mask. Jag ser det i hans ögon. Den där tomheten. Den skär i mitt hjärta.

Han har alltid varit lite tillbakadragen, men det här... det här är annorlunda. Det är som en skugga som lagt sig över honom, en tyngd som jag inte kan lyfta. Jag försöker, men det känns hopplöst. Jag vill hjälpa honom. Vad ska jag göra? Det är så svårt. Kanske... kanske borde jag försöka prata med honom igen. Imorgon.

• Isolering. Han vill vara ensam. Han undviker sina vänner, och även mig ibland. Det gör ont. Att se honom så här. Ensam och ledsen. Jag saknar honom.

• Förändrade rutiner. Han har slutat med sin joggingrunda på morgonen. Han är inte intresserad av sina vanliga hobbies, som att bygga modellflygplan. Allt är som… avstängt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom så mycket. Det är så tungt. Jag hoppas att det finns hopp. Jag måste hitta en väg framåt. Jag vill att han ska bli bättre.

Familjemedlemmar.se (2024) erbjuder mer information.