Vilket ursprung har svenskan?

Vilket ursprung har svenskan? Utforska språkets historia

Svenskan är ett nordgermanskt språk med östnordiskt ursprung som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Det började skilja sig från det gemensamma urspråket urnordiska omkring år 800 i början av vikingatiden och har därefter berikats av århundraden av språkliga lån från bland annat tyska, latin och franska.

Vilket ursprung har svenskan och vilken språkfamilj tillhör språket?

Svenskan har ett östnordiskt ursprung och är ett germanskt språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Språket började utvecklas som en egen språklig gren runt år 800, direkt ur det gemensamma nordiska urspråk som kallas urnordiska och som talades i hela Norden före vikingatiden.

Idag talas svenskan av omkring 13,2 miljoner människor totalt, varav cirka 10 miljoner har det som modersmål. Trots att språket känns helt unikt för oss som använder det till vardags delar det sina djupaste rötter med både tyska, engelska och till och med persiska. Helt galet egentligen. När jag först började nysta i hur orden hänger ihop kändes det överväldigande med alla gamla ljudlagar och språkträd, men mönstret är faktiskt ganska logiskt. Men det finns en avgörande detalj kring hur det svenska språket utvecklades som många helt missförstår - jag kommer att avslöja den i avsnittet om historiska influenser längre ner.

Från urnordiska till runsvenska: När blev svenskan ett eget språk?

Före vikingatiden talade alla i Skandinavien ett enda enhetligt språk som språkforskare kallar urnordiska. Det var först omkring år 800, i samband med att vikingatiden tog fart, som detta gemensamma språk splittrades och svenskan började ta form som ett eget språk.

Den allra första perioden i vår språkhistoria sträcker sig mellan ungefär år 800 och 1225 och kallas för runsvenska. Under denna tid ristades texterna in i sten med den yngre runraden som bara bestod av 16 tecken, till skillnad från urnordiskans äldre rad med 24 runor. Jag minns när jag stod framför en runsten i Uppland och försökte tyda tecknen med fingret längs de kalla, skrovliga spåren - frustrationen över att inte förstå ett enda ord trots att det är mina förfäders språk var påtaglig. Diftonger som i ordet stain slipades ner till vårt moderna sten. Språket förenklades snabbt.

Skillnaden mellan östnordiska och västnordiska språk

När urnordiskan delades upp under 800-talet uppstod två tydliga grenar: en östlig och en västlig. Svenskan och danskan utgör de östnordiska språken, medan norska, isländska och färöiska räknas till den västnordiska gruppen.

Ärligt talat - och det här förvånar många - är gränsen mellan öst och väst inte så knivskarp som skolböckerna ofta får det att låta. Många tror att norska och svenska är milsvida ifrån varandra på grund av den här gamla uppdelningen, men i själva verket förstår en svensk läsare runt 75 procent av en vanlig norsk eller dansk text utan större problem. Sällan har väl geografisk närhet och sekler av politiska unioner suddat ut gamla språkliga gränser lika effektivt som här i Skandinavien.

Hur latin, grekiska och tyska formade det svenska ordförrådet

Under vikingatiden och den efterföljande medeltiden strömmade nya ord in i svenskan från latin och grekiska i takt med att Norden kristnades. Senare tog lågtyskan över som den absolut största källan till nya ord genom Hansans omfattande handel.

Här kommer den där missuppfattningen jag nämnde tidigare: många tror att svenskan i grunden är ett helt rent nordiskt språk med bara några få moderna engelska lånord på toppen. Fel.

Tittar vi på hela vårt ordförråd utgör tyska lånord ungefär 24 till 30 procent, medan ord med rötter i latin och grekiska står för mellan 9 och 20 procent. Orden kyrka, präst och skola kommer alla från grekiskan och latinet via kyrkans värld, medan urnordiska och svenska rötter kompletteras av vardagliga verb som betala och arbeta inlånade från medeltidens tyska köpmän (som praktiskt taget styrde handeln i svenska städer som Stockholm och Visby under flera hundra år).

Franska hovet och dagens engelska våg

På 1600- och 1700-talet blev franskan det självklara statusspråket bland adeln och vid det svenska hovet, vilket gav oss ord för kultur, mat och möbler som fåtölj, paraply och byrå. Efter andra världskriget har engelskan tagit över stafettpinnen helt och hållet.

Det roliga - eller kanske lite ironiska - är att trots att vi bombarderas av engelska uttryck varje dag på internet och jobbet utgör engelska lånord faktiskt bara runt 1 procent av det totala etablerade ordförrådet i svenskan. De känns bara fler eftersom de dyker upp i teknik, populärkultur och nyheter hela tiden. Kärna förblir kärna.

Språkliga och kulturella varianter: Varför svenskan låter olika

Kombinationen av forntida urnordiska rötter, geografiska avstånd och intensiva kulturkontakter med omvärlden har skapat ett rikt spektrum av dialekter och språkliga varianter. Svenskan delas idag in i sju huvudsakliga dialektområden, inklusive den östsvenska varianten i Finland.

I norra Sverige och på Gotland lever gamla diftonger och ordformer kvar som påminner direkt om hur man talade under vikingatiden, medan skånskan har formats starkt av närheten till Danmark och kontinenten.

Samtidigt har det moderna samhället skapat nya sociolekter i storstäderna där svenskan blandas med ord från arabiska, turkiska och romani. Språket lever. Det står aldrig stilla, och det är precis den här blandningen av är svenska ett germanskt språk och nya influenser som gör svenskan till det uttrycksfulla språk vi talar idag.

Översikt över de största historiska influenserna på svenskan

Urnordiska (Arvord)

• Före år 800 (grundstommen i språket)
• Utgör majoriteten av våra 1 000 allra vanligaste vardagsord
• Moder, fot, sten, hus, äta, och
• Släktskap, kroppsdelar, natur, vardagliga småord och räkneord

Latin och grekiska

• Från vikingatiden (ca 800-1000-talet) och framåt via kyrka och vetenskap
• Cirka 9 till 20 procent av det totala ordförrådet
• Kyrka, präst, skola, fönster, demokrati, telefon
• Religion, utbildning, medicin, vetenskap och abstrakta begrepp

Lågtyska och högtyska

• Medeltiden (Hansatiden) fram till 1700-talet
• Cirka 24 till 30 procent (den största enskilda källan till lånord)
• Betala, stad, arbete, köpman, hantverkare, borgmästare
• Handel, hantverk, stadsliv, administration och militär

Franska och engelska

• 1600-1700-talet (franska) samt 1900-talet till nutid (engelska)
• Cirka 1 till 6 procent för franska och runt 1 procent för engelska
• Fåtölj, paraply, byrå (franska); jobb, strejk, webb, tejp (engelska)
• Kultur, mode och mat (franska); teknik, IT och populärkultur (engelska)

Eriks upptäckt i släktforskningen och gamla kyrkböcker

Erik, en 38-årig systemutvecklare i Uppsala, bestämde sig för att släktforska och kartlägga sin familjs historia tillbaka till 1600-talet. Hans stora utmaning var att han inte kunde läsa de gamla handskrivna kyrkböckerna eftersom orden stavades helt annorlunda och innehöll märkliga uttryck han aldrig sett förut.

I början försökte han bara gissa sig fram utifrån modern svenska, men han fastnade ständigt på juridiska och kyrkliga termer som prästerna använt. Efter tre kvällar av huvudvärk och ren frustration över att inte ens förstå dödsorsakerna i registret var han nära att ge upp projektet helt.

Vändningen kom när han insåg att prästerna på 1600-talet blandade äldre nysvenska med direkt inlånade latinska och tyska ord. Genom att skaffa en etymologisk ordbok och lära sig känna igen de vanliga latinska ändelserna och tyska prefixen började texterna plötsligt klarna.

Inom två veckor hade Erik lyckats tyda över 40 sidor ur husförhörslängderna och spårat sin släkt ända till år 1685. Han insåg att kunskap om svenskans ursprung och historiska lånord var nyckeln som låste upp hans egen familjehistoria.