Vilka språk talar man i Sverige innan svenskan?

Språken före svenskan: En resa genom Sveriges språkliga historia

Svenskan, som vi känner den idag, är resultatet av en lång och komplex utveckling. Att tro att det “bara” var urnordiska före svenskan är en förenkling. Sveriges språkliga historia är rik och mångfacetterad, med influenser från både inhemska dialekter och externa språkliga kontakter långt innan det vi kallar “svenska” etablerades som dominerande.

Innan svenskan kristalliserades till ett eget språk, var urnordiska det gemensamma språket för de nordgermanska folken. Detta språk, som talades från ungefär 200-800 e.Kr., var inte ett enhetligt språk utan snarare en dialektkontinuum med gradvisa övergångar mellan olika regionala varianter. Det är viktigt att komma ihåg att urnordiska inte var ett språk som fanns skrivet ned i någon standardiserad form. Vår kunskap om det bygger på språkliga rekonstruktioner baserade på senare nordgermanska språk, inklusive runinskrifter.

Att urskilja en tidig form av svenska från andra urnordiska dialekter är en utmaning. Men runt år 800 e.Kr., i början av vikingatiden, börjar vi se tecken på en ökad regional differentiering inom det nordgermanska språkområdet. De runinskrifter som återfinns i Sverige från denna tid visar språkliga drag som skiljer sig från runinskrifter från andra nordiska regioner, och dessa kan ses som tidiga prototyper av det som skulle bli svenska. Det är dock väsentligt att betona att det inte var ett enhetligt “svenska” utan en samling av lokala dialekter med varierande grad av ömsesidig förståelse.

Under vikingatiden spred sig influenser från andra språk, främst genom handel och kontakter med andra kulturer. Vi ser exempelvis spår av påverkan från östslaviska språk i östligaste Sverige. Vidare spelade även lågtyska en betydande roll, särskilt i de södra delarna av landet, genom handelsförbindelser med Hansan. Dessa externa influenser påverkade såväl ordförrådet som språkstrukturen i de lokala dialekterna, vilket bidrog till den fortsatta utvecklingen av vad vi idag kallar svenska.

Det är alltså inte en fråga om ett språk före svenskan, utan snarare en komplex utvecklingsprocess med urnordiska som bas och med gradvis differentiering i regionala dialekter, påverkade av både interna och externa faktorer under flera hundra år. Det som utgör “svenskan” är alltså resultatet av en lång och spännande språklig resa, där urnordiska utgör grunden, men inte den enda beståndsdelen.