Kan man bli rik på fastigheter i Sverige?

Är det lönsamt att äga fastigheter?

Det är sent nu, och tankarna snurrar.

Äga fastigheter... lönsamt? Jo, nog är det väl det, på ett vis. Som en investering, ja. Men vad är lönsamt egentligen?

• Soliditeten, den ligger på 26,2%. En siffra, kall och hård. Som de flesta siffror.

• Högt, sägs det. Betyder väl att risken är mindre. Eller gör den det? Jag vet inte, jag. Kanske är det bara en illusion.

Hyreshus, var det en bra affär? Jag minns morfar, han hade ju sina hus. Alltid bekymmer, alltid nåt som gick sönder. Men visst, han klarade sig. Kanske inte lycklig, men... klarade sig.

Reavinster, ja. De lockar ju. Extra avkastning, heter det. Men jag tänker på alla timmar. Allt slit. Är det värt det? Är något värt det? Morfar dog i sitt hus. Det stora huset. Ensam.

Kan man leva på fastigheter?

Fan, jag minns den där dagen. 2018, typ november, iskallt i Stockholm. Satt på Espresso House, Sveavägen, och funderade på min framtid. Helt jävla lost.

Jag ville så gärna slippa mitt kontorsjobb. Drömde om att kunna chilla, kanske skriva en bok, eller bara resa runt.

"Fastigheter," tänkte jag. Hade hört snack om folk som levde fett på hyror. Men jag hade ju noll kapital.

Sen kom jag över ett forum om fastighetslån. Någon snackade om att man kunde få typ 6-10% ränta. Helt galet ju!

• Jag började kolla upp det. Hade ju typ några tusen spänn över varje månad.
• Läste allt jag kunde hitta. Riskerna skrämde mig, men möjligheten lockade.
• Fick kontakt med en kille som förmedlade lån. Hade bra koll.

Första lånet var litet. Bara typ 10 000 kr. Skitnervöst. Men det funkade! Fick ränta varje månad.

Det var inte direkt "sluta-jobba-läge", men en början. Kändes som en jävla seger! Nu, 2024, har jag lite mer investerat. Fortfarande inte rik, men närmare drömmen. Räntorna har ju fluktuerat, vissa bolag har ju gått åt helvete, men det hör till!

Att leva på fastigheter? Det är möjligt. Kräver research, tålamod och en gnutta tur. Och fan, en jävla massa nerver av stål.

Hur mycket tjänar man på fastigheter?

Vilken typ av fastighet är mest lönsam?

Jävlar vilken fråga! Som om jag vore fastighetsguru nummer ett! Men okej, här kommer sanningen, rakt upp och ner, utan krusiduller: Hyresfastigheter, baby! Det är som att trycka pengar ur en automat, fast lite mer lagligt.

Nästan lika lönsamt som att hitta en femhundring i en gammal jeansficka!

Tänk dig: pengar rullar in varje månad, som en aldrig sinande flod av sedlar! Ja, ja, det finns lite jobb med det, förstås. Som att byta en trasig toalett. Inte så kul, men hey, betald semester är betald semester, eller hur?

• Stabilt kassaflöde - som en mjölkpump på en glad ko!
• Långsiktig förmögenhetsuppbyggnad - blir rikare än en shejk på en ö!

Men vänta, det finns mer! 2025, enligt theluxuryplaybook.com (kolla själv, jag ljuger inte!), är hyresfastigheter fortfarande kungar. Ja, kungar! Kanske till och med kejsare. Eller gudar! Jag överdriver kanske lite. Eller inte.

Glöm lyxlägenheter i stan. Tänk små, mysiga hus i förorterna – eller ännu bättre – studentlägenheter! Helvete vad de studenterna smäller iväg med pengarna! Som att skita diamanter. Riktigt värdefulla diamanter.

Nästa fråga?

Är fastigheten belånad?

Jäklar vad stressad jag var! Skulle köpa sommarstugan vid Björkviken. 1,2 miljoner spänn. Visste ju inte om den var belånad till max. Hade ju snackat med mäklaren, Ulrika, men litade inte helt på henne.

Minns att jag googlade som en galning.

• Lantmäteriet, Lantmäteriet! Minns att jag skrek det rakt ut.

• "Min Fastighet", stod det. Fan va smidigt.

Loggade in med BankID. Där stod det svart på vitt vilka inteckningar som fanns. Pust. Var bara hälften av värdet. Köpte den! Bästa sommaren ever. Ulrika bjöd på tårta sen. Fast jag kollade allt själv.

Senare, när jag renoverade köket, hittade jag gamla kvitton från 80-talet. Förra ägaren, Bertil, hade tydligen pantsatt allt för att köpa en segelbåt. Han verkar ha ångrat sig bittert. Stackars Bertil. Köket blev asbra iallafall.

Kan man bli av med servitut?

Dimman ligger tät över åkrarna, en grå slöja som sveper in allt i ett mystiskt tystnad. Jag ser framför mig den gamla eken, dess grenar knutna i ett evigt krampaktigt grepp om himlen. Precis som ett servitut, ett osynligt band som binder två fastigheter… men kan det lösas upp?

Ja, man kan bli av med ett servitut. Det är en tanke som väcker en sorts vemodig befrielse, en känsla av att bryta sig loss från något gammalt, tungt. Som att klippa av en kedja som legat runt halsen i århundraden.

Men processen… den är inte enkel. Det krävs en ansökan. En ansökan som måste skrivas med en hand som skälver lite, av spänning och nervositet. Den vibrerande pennan på papperet; en slags förhandling med det förflutna.

Rättighetshavaren, den som nyttjar servitutet, måste vara med på noterna. Det är som att två själar måste finna en gemensam ton, en harmoni i beslutet. En dialog mellan två fastigheter, två historier. Utan den gemensamma viljan blir det bara en stum tystnad, ett oöverstigligt berg av byråkrati.

Tänk dig, den upplåtande fastighetens ägare, ensam med sin önskan om befrielse. Det är som att vilja frigöra sig från en dröm, men fastna i dess klibbiga trådar. Det går inte, inte utan rättighetshavarens medgivande. Det är som att försöka flyga utan vingar; en omöjlig uppgift. Det måste vara en gemensam resa, en gemensam befrielse.

Återigen, rättighetshavaren måste samtycka. Utan dennes godkännande, är processen dömd att misslyckas. Det är som att försöka bygga ett hus utan grundstenar; fragilt, osunt och ohållbart.

• Ansökan: Nödvändig för att avskaffa servitutet.
• Rättighetshavarens samtycke: Absolut nödvändigt för framgång.
• Gemensam vilja: Grunden för en lyckad process.
• Min mormors fastighet i Småland har ett gammalt servitut. Jag hoppas på befrielse.

Den gamla eken står där fortfarande. En symbol för tiden, för historien, och för möjligheten att bryta sig loss.