När man inte längre kan bo hemma.?

Att inte längre kunna bo hemma… fy, jag ryser bara jag tänker på det. Den tryggheten, den vanan, allt borta. Vart tar man vägen då? Minns ni känslan av att krypa ner i sin egen säng, i sitt eget rum, med alla bekanta ljud och dofter runt omkring? Tänk er att det plötsligt rycks ifrån en. 💔

Det måste vara så otroligt tufft. Jag menar, jag har flyttat hemifrån frivilligt, och även det var ju en omställning. Men att bli tvungen? Att inte ha ett val? Det är en helt annan sak. Och att behöva gå igenom en biståndsbedömning… usch. Det känns ju nästan som att man blir bedömd som människa, som om man inte duger. Som om man är ett problem. Vem vill känna sig så? Ingen.

Jag hörde om en kvinna, Maria, som blev tvungen att lämna sitt hem efter en olycka. Hon kunde inte längre ta hand om sig själv och behövde anpassat boende. Hon berättade att biståndsbedömningen var det värsta hon varit med om. Hon kände sig så liten, så utlämnad. Det tog flera månader innan hon fick ett boende, och under tiden bodde hon hos en väninna, på soffan. Tänk er den ovissheten, den frustrationen. Att inte veta var man ska ta vägen, var man ska sova nästa natt.

Kommunen ska ju hjälpa till, det är ju deras uppgift. Men ibland känns det som att systemet är så byråkratiskt och opersonligt. Det är siffror och statistik, men bakom varje siffra finns ju en människa, en historia, ett liv. Man läste någonstans att över X antal personer (jag minns inte exakt siffran nu, men det var många!) varje år hamnar i den här situationen, att de inte kan bo kvar hemma. Det är ju helt galet! Vad gör vi åt det här? Hur kan vi göra det bättre?

Jag hoppas verkligen att alla som går igenom det här får det stöd de behöver. Att de får ett boende som känns tryggt och säkert. Att de får känna sig värdiga och respekterade. För det förtjänar alla. ❤️