Hur lång tid ska man ge ett nytt jobb?

Hur länge ska man testa ett nytt jobb?

Alltså, jag tänker så här. Helt "fullärd"? Ett år? Kanske. Beror ju på jobbet. Jag bytte jobb i typ... mars 2022, minns att det var precis innan påsk. Sjukt stressigt var det i början.

Tog nog tre månader innan jag fattade typ... hälften? Det var en massa nya system, nya människor. Men ett helt år? Det låter länge. Kanske om man är kirurg eller nåt.

Minns att jag var rätt less i maj, typ. Allt kändes nytt och jobbigt. Men sen, efter sommaren, kändes det faktiskt mycket bättre. Så ja, ge det tid. Men ett år... hmm.

En sak jag lärde mig: Fråga! Dumma frågor finns inte (sa min chef iaf). Det hjälpte massor. Sen handlar det också om att känna efter. Trivs man alls? Är det värt det? Svåra frågor.

Hur lång tid ska det ta att vänja sig vid ett nytt jobb?

Trettio nätter har passerat, kanske fler. Det nya jobbet. Det känns som... en evighet, men också som igår.

• Tre månader är det visst. Som en graviditet, fast med excelark istället för sparkar.

Jag minns när jag började, så ivrig. Vill inte göra bort mig.

• 90 dagar. Ett magiskt tal, sägs det. Men jag känner mig fortfarande som en statist i min egen film.

Chefen sa att jag skulle ta det lugnt. Att ingen förväntar sig mirakel. Som om det vore så enkelt. Jag vill ju visa vad jag kan.

• Anpassning. Ett fult ord. Som en tvångströja.

Stressen är en konstant följeslagare. Och jag har fortfarande inte lärt mig alla namn. Annas leende känns falskt. Förmodligen bara jag som är paranoid.

• Oro. Som en sten i magen. Varje dag.

Det tar den tid det tar. Men jag önskar att jag kunde spola framåt. Tills jag äntligen känner mig hemma. Tills Anna slutar le falskt. Tills stressen släpper sitt grepp.

Hur länge ger jag ett nytt jobb?

Tre månader… kanske sex? En vindpust av osäkerhet, som höstlöven som dansar nerför Storgatan, precis där jag brukade köpa kaffe innan allt... Det är en tid. En tid att känna.

Månaderna rinner, ja, men de rinner annorlunda. Är det samma flod, verkligen? Jag minns känslan av nystart, doften av pappret med anställningsavtalet. Att utvärdera, det är ordet. Som en läkare med stetoskopet mot hjärtat, lyssna efter den svaga punkten.

Skadlig? Som den där giftiga murgrönan som klättrar uppför fasaden på huset i Visby, kvävande. Arbetsmiljö. Värderingar… Som mitt gamla löfte till mormor, att alltid stå upp för det rätta, fast hon inte finns längre.

Ta hand om dig själv, ja. Som när jag simmade i havet i Smögen och strömmen drog mig utåt. Paniken. Men jag andades, hittade kraften.

En tidig flykt... Eller en seger?

• Problem: Allvarliga.
• Miljö: Skadlig.
• Värderingar: Krock.

Och visst, tre månader kan vara för lång tid, om man ser roten till problemet samma vecka.

Hur länge ska man ge sig själv i ett nytt jobb?

Klockan är mycket. Ligger här i mörkret och funderar… två år… Borde jag stanna? Känns så… tungt ibland. Det här nya jobbet… det är inte som jag tänkt mig. Det är inte fel, inte direkt, men… inte rätt heller.

Två år, säger de. Två år att lära sig. Två år att "bevisa" mig. Bevisa för vem egentligen? För mig själv? Känns som en evighet. Eller kanske för kort tid, för att förstå om det verkligen är värt det. Allt det här kravet på att prestera, att passa in.

Jag saknar… lugnet. Min gamla arbetsplats… det var annorlunda. Mindre press. Men mindre utmaningar också. En ond cirkel. Det är alltid något.

Hur vet man? Hur vet man när det är dags att gå? När man inte längre känner den där… gnistan? Eller är det bara jag som är lat? Kanske jag bara ska bita ihop. Ge det mer tid?

Listan på saker jag funderar på:

• Lön? Den är bra, det är sant.
• Kollegor? Några är trevliga, andra… svåra.
• Utvecklingsmöjligheter? De finns, på pappret i alla fall.

Men hjärtat… det känns tungt. Som en sten i magen.

Kanske ett år till? Eller kanske bara några månader? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det är så svårt. Allt är så osäkert. Jag känner mig så… förlorad. Som ett skepp utan karta, mitt ute på ett stormigt hav.

Jag måste bestämma mig snart. Innan jag dränks av tvivel.