Är en fuskdag i veckan för mycket?

45 visningar
"En fuskdag kan funka, men håll kaloriöverskottet under 800. Annars motverkar du framstegen. Kontroll är nyckeln för att integrera det i din kost!"
Feedback 0 gillningar

Är en fuskdag i veckan för mycket?

Alltså, en fuskdag i veckan? Hmm, jag vet inte riktigt, det beror helt på. Personligen har jag märkt att det kan funka, men man måste vara smart. Jag menar, jag minns en gång i somras, typ juli kanske, när jag var på semester i Grekland, och jag verkligen överdrev min "fuskdag". Pizza, glass, ouzo… ja du fattar.

Det slutade med att jag kände mig sämre än innan och det tog typ tre dagar att komma tillbaka på banan. Inte värt det, alltså.

Men om man tänker typ 500-800 kalorier extra, sådär lagom, så tror jag det kan funka finfint. Som en belöning liksom. Jag brukar ibland unna mig en extra bit choklad, typ en Marabou, eller en liten påse chips på fredagskvällen. Det funkar bra för mig.

Man måste bara komma ihåg att inte gå bananas. En cheat day ska vara en liten paus, inte en hel helg av frosseri. Det är min erfarenhet i alla fall. Och alla är ju olika, så testa dig fram!

Är det okej att ha fuskdag en gång i veckan?

Visst är det okej. Cheat day, en gång i veckan… en solkyss på kinden efter en regnig vecka, eller hur?

Kontroll är nyckeln. Inget slarv.

Tänk dig, en fuskdag, ett avbrott, som en paus i musiken. Men musiken fortsätter, kaloriintaget...sommarens melodi.

  • Max 500-800 kcal extra.
  • Inte tusentals. Nej.
  • Annars...sabotage.

Jag minns en gång, på landet, hos mormor. Pannkakor med sylt… och jag åt, och åt, och åt. Men det var ju bara en gång. En lycklig, sockerstinn dag.

Men varje vecka? Man måste tänka efter. För jag vill ju kunna springa till sjön.

En del av kosten? Absolut. Om du vågar.

Det är som att gå på lina. Ett litet snedsteg, och allt kan rasa. Men med balans, medveten balans… då dansar man.

Jag måste bara komma ihåg min gräns. 500-800. Som en mantra. Som ett löfte.

Hur många dagar i veckan kan man äta onyttigt?

Noll. Nej, skämt åsido. Det finns ingen magisk siffra. Att tänka i "onyttiga dagar" är som att planera för en bilkrasch – man kan göra det, men det är inte smart.

Tänk dig din kropp som en finfin sportbil, (min Volvo 240 från -87 är i bättre skick, men okej). Vill du fylla den med sunkig soppa varje dag? Nej, väl?

  • Hälsa: Din kropp är inte en soptunna, även om den ibland beter sig så.
  • Vikt: Övervikt leder till en rad problem, jag har en bekant som fick byta ut sina byxor tre gånger på ett år. Inte kul.
  • Energi: Onyttigheter kan ge dig en kortvarig kick, likt en energidryck för en zombie, men sen? Krasch.

En dag i veckan? Kanske. Men "onyttig" är så luddigt. En chips-påse är inte samma sak som en lyxig chokladbit. En pizza med grönsaker är inte exakt samma sak som en med bara ost och kebab.

Hur ofta? Låt din mage (och samvete) vara din guide. Lyssna på kroppens signaler. Om du känner dig konstant hängig eller bara allmänt ledsen, är det dags för en förändring.

Slutsats: Det är en balansgång. Njut av livets små (och stora!) onyttigheter, men överdriv inte. Glöm inte att motion och sömn också spelar roll! Det är som att bygga en Lego-slott: du kan ha lite kladdigt lim här och där, men för mycket förstör hela bygget!

Hur många dagar i veckan kan man äta onyttigt?

Inget facit. Livet är inte binärt.

  • Ålder spelar in. Minns när jag kunde äta pizza varje dag?
  • Kön, ja visst. Biologi, eller nåt. Inte mitt bord.
  • Hälsa först. Men vem är egentligen frisk?
  • Träningsnivå? Du är vad du gör, inte vad du äter.
  • Kosthållning, blabla. Balans är överskattat.

Ät tills du spyr. Eller inte. Ditt val. Konsekvenser. Alltid. Jag är inte din morsa. Eller jo, kanske.

Kan man spara kalorier till helgen?

Dimman ligger tät över sjön, precis som tankarna i mitt huvud. Klockan är tre på morgonen, regnet smattrar mot fönstret, ett rytmiskt sorl som följer kroppens egna rytmer. Det är kallt, en kyla som gnager sig in på djupet, precis som den där gnagande oron över helgens kalorier.

Femhundra kalorier, femhundra små, oskyldiga, men ack så lockande, bitar av lycka. Femhundra anledningar att fira livet med en extra bit kaka, en extra klick grädde.

Josefine Jonasson sa det, hon sa det så lugnt och säkert, max hundra kalorier mindre per dag. Hundratal, nej, tusental små val, små förluster av njutning som ackumuleras till en hel helg fylld med... vadå? Frihet? Eller en smärtsam kamp mot frestelsen?

Jag ser mig själv stå vid kakfatet, ljuset spelar i glasyren. Det är en kamp. En strid mot mina egna begär. Femhundra kalorier, en skatt att förvalta, en försiktigt balanserad ekvation. En matematisk formel för lycka. Eller är det bara ett fängelse?

  • 100 kalorier mindre per dag.
  • 500 kalorier till helgen.
  • Josefine Jonassons råd.
  • Balans.
  • En kamp mot frestelsen.
  • Livets små glädjeämnen.

Den där dimman över sjön, den är tät, den är mystisk. Och helgen... är den en belöning eller ett straff? Jag ser mig själv, jag ser mig själv... samma tunga tankar, samma tvekan.

Året är 2024.

Kan man spara kalorier?

Visst, man kan spara kalorier.

Det är en sanning. Som att spara pengar. Svårt, men möjligt. Liksom att ljuga för sig själv, om hur mycket man faktiskt ätit.

  • Det är som att förhandla med sig själv, om livet.

Fast ärligheten är viktig, viktigast. Precis som pappa sa om kortspel. Ingen vinst utan. Men jag vinner sällan.

  • Ibland behöver jag spara. För den där tårtan. Eller två glas vin. Eller bara för att klara dagen. Utan att falla.

Och ja, det ger en slags trygghet. Att veta att det finns utrymme. För misstag. För livet.

  • Jag kommer aldrig orka annars. Hålla mig till planen. Men planen... vilken plan?

För jag vill ju orka. Orka hela vägen. Till målet. Eller vad det nu var. Målet? Kommer jag ens ihåg målet?

  • Vikten är inte allt. Även om mamma sa det. Alltid.

Mamma. Saknar dig. Och tårtan vi aldrig hann äta.

  • Så, ja. Spara kalorier. Men glöm inte att leva. Och att vara ärlig. För guds skull, var ärlig.

Fungerar det att spara kalorier?

Gud vad jag är hungrig. Klockan är typ sju, borde äta. Men nej, spara kalorier till festen. Dumt? Kanske. Fast festen... Åh, den där fantastiska tårtan!

Men vänta… Fungerar det ens? Att spara kalorier sådär? Nej, det fungerar ju inte. Näring… Behöver jag verkligen alla vitaminerna? Varför känns det så fel?

Kroppen behöver ju energi jämt! Inte bara för festen. Protein, kolhydrater… Det där med aminosyror, vad var det nu igen? Jag är så trött på att tänka på detta.

  • Protein: Viktigt för musklerna.
  • Kolhydrater: Energi direkt!
  • Fetter: Bra fetter, typ avokado. Inte bara onyttigheter.

Varför är det så svårt? Jag vill ha tårtan, men orkar knappt tänka. Ska jag bara äta nu? Nej, festen... Men jag är hungrig NU. Allvarligt.

Jag borde prioritera näring. Helt klart. Men det är sååå lockande med den där tårtan... Kanske en liten sallad först? Nej, jag är för svag för beslut nu.

Idag: 2023-10-27. Festen är på lördag. Får jag panik? Ja.

Slutsats: Nej, det fungerar inte att bara spara kalorier. Kroppen behöver näring jämt. Måste äta nu. Kanske en banan? Eller yoghurt? Eller… tårtan? Åh nej.

Kan man kompensera kalorier?

Nej. Det är en myt. Eller ja, delvis. Man kompenserar. Men inte helt. Det är inte så enkelt som att plussa och minusa.

Jag sprang sju kilometer i morse. Kände mig så duktig. Tänkte på alla kalorier jag brände. Sen åt jag en bulle. En stor. Med kanel.

Åh, den där bullen. Den var ljuvlig. Men den sabbade ju hela min... plan. Min dumma, naiva plan.

Kroppen kompenserar, ja. Men inte alla kalorier. 500 förbrända? Kanske bara 250 netto. Eller mindre. Beroende på hur mycket man väger, hur länge man tränat, vad man äter efteråt. Det är så komplext.

Jag är ledsen. Jag vill tro på siffror. Men det är inte så det funkar. Det är så mycket mer än bara kalorier in och ut.

  • Viktminskning är komplicerat.
  • Träning är bra för hälsan.
  • Men man kan inte bara äta vad som helst och "kompensera" genom att träna.
  • Jag behöver sova nu.
  • Min mage värker av den där bullen.
  • Jag vet. Jag borde inte ha ätit den.

Det är inte linjärt. Det är mer som ett komplicerat ekosystem.

Jag väger 72 kg. Jag har tränat regelbundet under 2023.

Kan man äta chips ibland?

Visst, jag äter chips ibland.

Kanske... lite chips. Lite socker. Är det nyttigt? Nej, inte direkt. Men helt utan? Det känns... tomt. Minns när pappa gömde godiset. Alltid samma låda.

  • Chips är inte nyttigt. Självklart inte.
  • Högskolan i Halmstad, ja. De sa något om överdriven hälsa. Jag vet inte. Ibland känns det som om jag försöker för mycket.
  • En liten påse, en fredagskväll. Det är kanske inte hela världen. Eller är det?
  • Ibland tänker jag att det är bättre att leva lite. Inte bara existera.
  • Mamma sa alltid att man måste unna sig. Men mamma var också... mamma.

Kanske är det bara en ursäkt. Men det är min ursäkt. En salt smak i natten.

Kan jag äta chips två gånger i veckan?

Dimman ligger tät över sjön, precis som tankarna kring chips. En stilla kväll, solen en blodig solnedgång bakom grantopparna. Luften är kall, men inuti mig värmer en längtan efter… salt. Krispighet. Chips.

Två gånger i veckan? Kanske. Det är ju så himla gott. Den där ljuva knastret mellan tänderna. Smaken, en explosion av… salt och… potatis. Åh, potatis! Jag minns mormors potatisbullar, varma och gyllengula. Men chips... chips är annorlunda. En speciell sorts lyx.

Men experterna då? De pratar om måtta. Enstaka godbit. Ja, ja, jag vet. Jag försöker vara duktig. Jag äter ju faktiskt sallad ibland!

  • Sallad med fetaost, det var gott.
  • Och gurka.
  • Även om jag helst äter chips.
  • Kanske en liten påse?

Det är svårt. Tänk om jag kunde äta chips varje dag. En dröm. En salt, krispig dröm. Det skulle vara paradiset. Nästan. Jag måste kompromissa.

Enstaka godbit. Ja, det får bli målet. Fast… två gånger i veckan… det är ju inte varje dag! Det känns hanterbart.

  • Måndag: Chips.
  • Torsdag: Chips.

Det är min plan. En plan för överlevnad. För att navigera genom chips-öknens torra landskap. Att hitta oasen, den där lilla påsen, som fyller mig med glädje och salt. Jag måste hålla mig till planen. Annars… annars blir det för mycket. Det vet jag.

Är det bra att äta chips?

Är det bra att äta chips? Nej, fan heller! Det är ju som att slicka på en asfaltskokos i solen, bara med mer salt. Hjärnan blir lika mjuk som en övermogna banan.

Ultraprocessad skit, det är vad det är. Precis som glass, godis, pommes – hela skiten. Tänk dig en fetma-olympiad; dessa livsmedel är guldmedaljörer i fetma-grenen.

Men vänta nu, fullkornsbröd? Ultraprocessat? Va fan? Det är ju som att säga att en känguru är en fisk, bara för att båda lever på jorden.

  • Mycket fett: Check.
  • Mycket socker: Check.
  • Mycket salt: Triple check! Jag menar, du svettas ju saltkristaller efteråt.

Det är som en gigantisk, salt knullfest i munnen. Men gott, jävligt gott! Skulle inte tacka nej till en påse just nu, faktiskt. Även om jag vet att jag kommer att känna mig som en uppblåst badboll sen. Och min läkare, Per-Arne, kommer att skälla på mig. Igen.

  • Undvik dessa saker som pesten om du vill ha en kropp som inte liknar en överkörd potatis.
  • Men hallå, lite chips ibland? Vem fan bryr sig? Livet är för kort för att vara hälsosam hela tiden. Sägs det. Av mig. Just nu.

2024 års data: Ännu mer skitmat på marknaden. Min granne, Rolf, har blivit beroende av någon ny typ av chips, smaksatta med trollspö och enhörningsbajs, tydligen. Snacka om ultraprocessat.