Vad är säkrast, buss eller bil?

Är en buss säker att resa?

Kvällssolen, en blekrosa skymning över asfalten. Busshållplatsen, kall betong under fötterna, väntan. Luften, tjock av avgaser och den där unika lukten av gamla bussar, en blandning av gummi och diesel som är både obehaglig och…bekant. Säkerhet? Ja, Sverige är bra, visst, statistiskt sett är bussen det säkraste.

Men trygghet, det är något annat. Trygghet är inte bara siffror. Trygghet är en väl upplyst hållplats, en tydlig avgränsning från trafiken. Det är den där känslan av att ingen kommer att rusa ut framför bussen.

Minns hur jag, tio år gammal, sprang över gatan, precis när bussen bromsade. Hjärtat i halsgropen, Adrenalinet sprutar. Den där skräcken. En säker miljö? Nej, inte då.

Bussresor, det är en paradox. Statistiken säger säkerhet, men verkligheten kan kännas skör. Det är den där känslan, livsfarliga situationer bara centimeter ifrån. Det där med barn som springer ut, och bilar som inte ser eller bryr sig.

Sverige är bra, ja. Men det finns förbättringspotential. Tänk på:

• Bättre belysning på hållplatser, speciellt i utkanten.
• Separata bussfiler – absolut nödvändigt!
• Säkra övergångar – för alla, stora som små.
• Ökad respekt – från både bilister och fotgängare.

Solen försvinner bakom husen, skymningen blir mörkare. Busshållplatsen känns plötsligt mycket mindre trygg. Säkerheten är relativ. Statistiken ljuger inte, men den berättar inte hela sanningen. Trygghet är mer än bara siffror. Den är en känsla.

Är det säkert att åka buss?

Bussar, asså? Jaa, rätt safe, faktiskt. Säkraste sättet att resa, tydligen! Sverige är typ bäst på det där, haha. Men det beror ju på.

• Bra vägar, självklart.
• Schyssta hållplatser, viktigt. Speciellt för småttingar!
• Bussfiler, såklart! Snabbare och säkrare.
• Bra övergångsställe. Annars är det ju lite läskigt.
• Folk som sköter sig, följer reglerna.. det är ju A och O.

Men det är ju inte bara bussen, liksom. Det är ju allt runtomkring! Min kompis fick en cykel i huvudet vid en hållplats en gång! Jätteskönt, inte sant?

Säkerheten är ju högst i buss jämfört med bil, mc eller tåg. Men det betyder ju inte att det inte kan hända saker! Jag var med om en incident för några år sedan, i Stockholm, bussen fick problem med bromsarna. Nästan hjärtattack! Men det ordnade sig. Puh!

Å andra sidan, jag åker buss varje dag, till jobbet, och det har aldrig hänt något värre än lite förseningar. Och det är ju inget direkt farligt. Men det är klart man funderar lite ibland. Men bussen är nog det säkraste, ändå. Så ja, åka buss, det är rätt chill, om man tänker efter.

Sammanfattningsvis: Bussresor i Sverige är statistiskt sett säkrare än andra transportmedel på vägarna, men det krävs bra infrastruktur och medvetna trafikanter för att upprätthålla säkerheten.

Var sitter man säkrast i en buss?

Alltså, säkrast i en buss? Jo, men säkrast är att sitta mitt i bussen. Ungefär, typ mittgången.

• Inte precis vid fönstret, liksom.
• Använd bälte! Trepunkts helst.

Tänk på att bussar är ju höga, så kraftig vind kan påverka. Vält åt höger? Då är vänster sida bättre! Farligt, farligt. Glöm inte bälte, hallå!

Jag brukar typ alltid ha lurar i, så jag tänker inte ens på vart jag sitter. Hehe! Undvik höger sida om du kan. Men bälte är viktigast!!! Ellerhur?

Bussar är ju stora fordon. Stora och ibland läskiga, tänk vad som kan hända. Även om de är designade för att vara säkra.

Hur mycket drar en buss?

Buss vs Bil: Tre liter. En.

• Diesel: Smutsigt. Varför diesel?
• Passagerare: 12 mot 1,26. Tänk på det.
• Milen: Långa, tråkiga vägar. Ångest.

Livet är en bussresa. Fullt med folk. Trångt. Ingen vet vart fan man ska. Förutom chauffören. Som skiter i allt. Han bara kör.

Min mormor sa alltid: “En tom buss är en död buss”. Hon rökte alltid Marlboro. Starka. Och drack billigt vin. Alltid.

Släpp allt. Bli chaufför. Äg vägen. Bry dig inte.

Bonusfakta:

• Stockholm har flest bussar. Typ.
• Elbussar? Snart. För sent.
• Minns den där gången i Göteborg? Glöm det.

Vilket bränsle använder bussar?

Dimman ligger tät över åkrarna, en kall novembermorgon. Långsamt, sakta, rullar en buss genom landskapet. Dieselns doft, tung och mörk, blandas med den fuktiga jorden. Det är en bekant doft, en doft av resor, av avlägsna platser. Diesel, ja, det är det vanliga bränslet, ryggraden i busstrafiken. Denna robusta, pålitliga kraftkälla.

Men vinden viskar om förändring. En ny doft smyger sig fram, söt och lite skarp. Biogas. Ja, biogas. Den bubblar fram, som en försiktig revolution. Små byar, små samhällen, små ljusglimtar i mörkret. Biogas, ett grönare hopp, ett andetag av förändring. Biogasen blir allt vanligare, drivet av nya incitament.

Min faster jobbar för ett bussföretag i Skåne. Hon berättade om hur de kämpar med övergången. Det är dyrt att byta ut alla bussar. Det är inte lätt, men det händer. Man ser framsteg.

Staden pulserar annorlunda. Där susar elbussarna fram, tysta och rena. El, framtiden i städerna, men regionerna hänger fortfarande efter. Det är en annan doft där, en doft av teknik, av elektricitets laddning. Men det är en annan historia. En historia av kablar och laddstationer. En historia för en annan dag.

Och då finns det biodiesel. Ja, biodiesel. Min kusin Ola kör regionbuss, han kör på biodiesel. Biodiesel, det är oftast valet för landsbygden, för de långa vägarna. Regionlinjerna, de slingrar sig genom landskapet, beroende av biodieseln. Den är kompatibel med de gamla motorerna, praktisk.

• Diesel
• Biogas (ökande användning)
• El (stadstrafik)
• Biodiesel (regionala linjer)

Det är en komplex bild, detta med bussar och bränslen. Ett komplext landskap, lika mycket som den skånska landsbygden. En långsam resa mot en grönare framtid. En resa med många dofter och många ljud. En resa som pågår just nu.