Varför blir jag så lätt arg på min pojkvän?

Varför blir jag så lätt arg på min pojkvän? Alltså, seriöst, ibland undrar jag det själv! Det är ju inte så att han går runt och medvetet retar gallfeber på mig, eller hur? Men den där ständiga irritationen... det gnager verkligen. Minns du hur jag blev helt galen förra veckan för att han lämnat diskborsten i diskhon? Jag vet, jag vet, det är löjligt, men det kändes som ett sånt typiskt exempel på... jag vet inte, brist på omtanke? Eller kanske bara en helt vanlig sak som fick mig att explodera.

Det är frustrerande, eller hur? Att känna sig så här, som en tickande tidsbomb redo att sprängas av en oanmäld diskborste. Jag tror faktiskt, att mycket handlar om ouppfyllda förväntningar. Inte sådana där stora, dramatiska förväntningar, utan mer... små, tysta önskemål som liksom smyger sig på en. Som att han skulle veta att jag behöver hjälp med disken efter en lång dag, utan att jag ens behöver be om det. Eller att han skulle komma ihåg min födelsedag, inte med en stor grej, men bara… en liten gest, något som visar att han tänker på mig. Dumt? Kanske. Men så känner jag.

Och när de där små, omedvetna förväntningarna inte uppfylls, blir jag besviken. Riktigt besviken. Och den besvikelsen, den förvandlas till ilska. Det är som en omväg, en krokig väg till rätt känsla. En sån där väg man tar när man inte riktigt vågar erkänna för sig själv att man är ledsen. Jag jobbar på det där, alltså. Att prata om mina behov istället för att bara… explodera. För det är ju inte alltid hans fel, det vet jag. Det är mitt problem att jag inte kan uttrycka det på ett annat sätt, utan att ta ut min frustration på honom. Det är ju inte rättvist mot honom heller.

En kompis sa en gång att hon läst någonstans att det där med ilska kan handla om obearbetade känslor från tidigare. Kanske har hon rätt? Jag ska försöka att tänka på det, alltså, försöka… men det är lättare sagt än gjort, vet du. Det är ju så lätt att bli arg, så mycket enklare än att prata om det. Men jag ska försöka. Jag måste försöka. För hans skull, och framför allt för min egen.