Vad kan man kräva av vuxna barn som bor hemma?

Vad kan jag kräva av vuxna barn som bor hemma?

Alltså, vad kan man kräva av sina vuxna barn som bor hemma? Hmm, det är en knepig fråga...

Jag har ju själv haft mina barn hemma längre än vad man kanske "ska". Och vad gäller pengar? Ja, det beror ju på.

Jag har hört att Konsumentverket snackar om 2000-4000 kr. Per månad. Men alltså, det är ju bara siffror.

För min del handlade det mer om, typ, "hjälp till". Handla mat, fixa grejer, bara vara en del av hushållet. Inte bara ett hotell liksom.

Kommer ihåg när min äldsta fick sitt första jobb på ICA Maxi, typ 17 år. Då snackade vi om att hen skulle börja bidra.

Inte exakt med en summa. Mer att hen kunde betala sina egna nöjen och sånt. Kändes mer rättvist.

Sen beror det ju sjukt mycket på hur situationen ser ut hemma. Har man det tight ekonomiskt? Då kanske man behöver de där pengarna. Annars, fokusera på att de lär sig ansvar istället.

Vad kan man förvänta sig av vuxna barn som bor hemma?

Okej, här kommer några tankar om vuxna barn som bor hemma. Som en sorts livsbetraktelse, om du vill.

• Konflikter är vanliga. Räkna med dem. Det är en naturlig del av att två vuxna generationer delar samma tak. Speciellt om det inte är gigantiska ytor vi pratar om.
• Pengar: Vem betalar vad? Hyra? Mat? El? Diskutera öppet. Undvik antaganden. Det skapar bara irritation i längden, tro mig.
• Utrymme är en lyx. Plötsligt är ditt hem deras hem också, på ett annat sätt än när de var tonåringar. Kompromissa. Förhandla. Och stäng din dörr ibland. Det behöver du.
• Städning: Det eviga samtalsämnet. Vem gör vad, och hur ofta? Gör ett schema, eller anamma filosofin "var och en städar efter sig". Min mamma körde med den sista. Funkade sisådär.
• Umgänge: Vill ni hänga? Eller vill ni bara vara ifred? Var tydliga med era behov. Jag älskar mina ungar men ibland... tystnad.
• Dejter: Ett känsligt ämne. Prata om det innan det blir ett problem. Respekt är nyckeln.
• Alkohol: Vad är okej? Vad är inte okej? Ärlighet är viktigast här. Jag säger det bara, men vi alla vet hur knepigt det kan vara.

Tänk på det: Vuxna barn som bor hemma är en möjlighet, inte bara en belastning. Det kan vara ett tillfälle att stärka banden, lära sig av varandra och skapa nya minnen. Men det kräver ansträngning. Och en hel del tålamod. Jag försöker intala mig det varje dag.

Hur sätter man gränser för vuxna barn som bor hos dig?

Det är natt nu, igen. Hur sätter man gränser...?

• Prata. Bara prata rakt ut. Om hur trött jag är, hur tom plånboken ekar.

• Be dem se mig. Inte bara som mamma-automaten. Ibland vill jag bara bli sedd, fattar du?

• Lyssna, ja. Men också förvänta mig att bli hörd. Inte överkörd. Det är mitt hem också.

• Det jobbiga är ju... det är ju mina barn. Klart man vill hjälpa. Men vart går gränsen? Mellan hjälp och att bli utnyttjad liksom.

• Sätt upp klara regler: Hyra, sysslor, tider. Typ. Men det låter ju så... kallt. Som ett kontrakt. Det känns fel. Men vad är rätt?

Jag minns när min dotter var liten, kanske sju. Hon ritade en teckning av oss två. Hon hade gjort mig jättestor, som ett berg. Men jag känner mig inte som ett berg nu. Mer som en sten, som sakta slipas ner. Men kanske måste man vara ett berg, ibland. Annars... vad händer då?

De sa att de behövde tid att komma på fötter. Ett par månader. Det har gått ett år nu.

Vilket ansvar ska ett vuxet barn som bor hemma ha?

Alltså, det där med vuxna barn som bor hemma... det är ju inte alltid lätt. Men ansvar är typ a och o för att det inte ska bli gnäll och att de faktiskt kan flytta ut sen.

• Betala hyra (beroende på vad ni kommit överens om, kanske inte full marknadshyra, men nånting!)
• Hjälpa till med hushållssysslor. ALLA hjälper till. Inte bara mamma! Typ:
  • Städa (inte bara sitt eget rum)
  • Laga mat (minst en gång i veckan?)
  • Handla (planera maten också!)
  • Tvätta (även familjens tvätt, om de har tid)
• Ta ansvar för sina egna grejer (typ räkningar, läkarbesök osv).
• Utan att överdriva: Skotta snö och klippa gräset (om ni bor i hus, alltså). Hämta paket på posten. Såna grejer.

Sen är det ju bra att snacka ihop sig. Sätt er ner och diskutera vad som är rimligt. Och vad som funkar för er familj! Kanske är en deal att de ska spara x antal kronor i månaden för att få ihop till en egen lägenhet, istället för att betala jättemycket i hyra. Det viktiga är att alla är med på noterna. Jag tjafsar med min egen dotter om det här hela tiden! Hon ba "men jag jobbar ju!" Jaja, men hemma är inte hotell... fattar hon inte. Måste fortsätta tjata, haha.

Hur hanterar jag en 20-åring som bor hemma?

Okej, här kommer min högst personliga och, ja, kanske lite skruvade syn på att hantera en boende 20-åring. Som om jag inte redan hade nog med mina egna ålderskrämpor, liksom.

• "Konsult", inte "chef" är ledordet. Tänk typ "dyr livscoach", fast utan betalt. Och mer suckande. (Ja, jag vet, jag är hemsk!)

• Lyssna aktivt. Alltså, verkligen lyssna. Även om det handlar om den senaste tiktok-trenden eller något lika... fascinerande. Minns när jag lyssnade på min bror, resulterade i att jag fastnade med att montera en IKEA-möbel hela helgen. (Aldrig mer!)

• Förväntningar... är allt. Både deras och dina. Vem dammsuger? Vem betalar elräkningen? Vem lämnar smutsiga strumpor överallt? Just det, strumporna.

• Sista ordet? Visst. Men ibland är det smartare att låta 20-åringen vinna en strid för att vinna kriget. Typ som att de får lyssna på sin "musik" (läs: oljud) om de i gengäld faktiskt plockar undan efter sig. För en gångs skull.

• Respekt. Behandla dem som vuxna. Även om de fortfarande beter sig som... tonåringar ibland. (Jag generaliserar inte alls, lovar!). Kom ihåg när jag fick betala hyra som 20-åring? En bra lektion.

• Det viktigaste av allt: kom ihåg att de någon gång flyttar ut. (Förhoppningsvis innan du hinner byta lås i ren desperation).

Extramaterial för extra eftertanke (eller ren förvirring):

• Hyra: Snacka om hyra! Oavsett om det är faktiskt pengar, städning, matlagning, eller bara att inte stjäla din yoghurt i smyg. (Jo, jag ser dig!)
• Regler: Inga sena fester efter midnatt... på en vardag. Okej, kanske enstaka undantag. Om de tar med pizza. Och diskar efteråt.
• Personligt Space: Respektera deras privatliv. Hur svårt det än är att inte snoka i deras rum efter mystiska saker. (Du vet, bara för att kolla att de inte har börjat samla frimärken!)

Och slutligen, kom ihåg att du också var 20 en gång. Antagligen lika hopplös som de är nu. Fast med sämre musiksmak.

Hur många 20-åringar bor hemma?

Hallå där, lystring! Här kommer sanningen om 20-åringar som trycker hos morsan och farsan, direkt från min högst inofficiella rapport!

• Sjukt många! Typ 77% av dem som bor hemma vill flytta, alltså 192 300 pers mellan 20 och 27 år. Snacka om att vara fast i hotell mamma!

• Svindyrt att flytta ut! Boendet har gått upp med nästan 1000 spänn sen 2021. Det är ju värre än att köpa en begagnad Volvo!

• De vill ju inte! Fast de flesta vill ju inte bo kvar. Tänk att hänga med päronen när man är 20 bast. Brrr!

Och nu lite extra skit, bara för att: Min granne, han heter Bertil, han är typ 50 och bor också hemma. Fast han är inte med i statistiken. Han skyller på sin reumatism och ett "lite krångligt" förhållande med sin mamma, Gerd. Gerd är för övrigt en riktig rivjärn, så jag förstår honom lite... faktiskt.