När vet man att det är dags att lämna?

1 år sedan 54 visningar

"Kärlekens låga slocknar sakta, inte med en smäll. Känner du kyla där värme en gång fanns? Saknar du gnistan, glädjen, den djupaste respekten? Då är det kanske dags att släppa taget, inte för att förstöra, utan för att rädda er båda från en utbränd kärleksaska."

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

När ska jag lämna?

Oj, knepigt det där. Känslor är ju så himla flyktiga. Minns när jag och Johan gjorde slut, juni 2018. Det bara dog ut, liksom. Ingen stor grej, ingen bråk, bara… tomt. Vi var kompisar efteråt, ett tag i alla fall.

För mig handlade det om en saknad av gnista, den där spänningen. Det blev tråkigt helt enkelt. Precis som när man läser en bok som man tappat intresset för. Man lägger ner den. Inte nödvändigtvis med ilska, mer en saknad av lust.

En väninna, Sofia, sa att hon lämnade sin kille för att han började dricka för mycket. Det blev jobbigt för henne. Och hon hade rätt. Det var inte hållbart. För mig var det aldrig så dramatiskt.

Det är väl så det är. Man vet själv bäst när det är dags att gå vidare. Ingen magisk formel finns, det är en känsla man får. Lyssna på den.

Hur vet man att det är dags att separera?

Det var sommaren 2023. Min lägenhet på Södermalm, fönsterna öppna mot en varm Stockholmsnatt. Jag minns det så tydligt. Vi satt tysta. Inte en mysig tystnad, utan en tung, kladdig tystnad som fastnade i halsen. Han bläddrade i telefonen. Jag stirrade ut i natten.

Det var då jag kände det, den där iskalla känslan i magen. Inte sorg, inte ilska, bara… tomhet. En gnagande känsla av att vi var två själar i helt olika banor.

Han sa inget. Jag heller inte. Det var ju det som var det värsta. Ingen diskussion, ingen bråk, bara en frånvaro av allt. Jag började undvika hans blick. Att möta hans ögon kändes plötsligt som att stiga ner i en iskall brunn.

Jag tänkte; orkar jag verkligen med det här längre? Frågan svarade sig själv, med en tyst suck. Jag försökte komma på något att säga, men orden fastnade. Det kändes som att mina känslor hade stelnat till is.

Jag kände ingen empati längre. Hans problem kändes avlägsna, ointressanta, nästan irrelevanta. Det var ett mönster som hade utvecklats långsamt, smygande, förrädiskt. Det började med småsaker, små irritationer. Sen blev det större. Mycket större.

Senare, flera veckor senare, när separationsbeslutet väl var taget, försökte jag skriva ner allt. Det blev en lista:

Mindre och mindre samtal.
Ingen gemensam framtidsplanering.
Ständig känsla av att "gå på skalet".
Brist på fysisk närhet.
Känsla av total likgiltighet, snarare än kärlek.
Jag kände mig ensam, även när jag var med honom.

Det var inte ett plötsligt beslut. Det var en långsam utplåning av något som en gång var vackert och starkt. Jag hade kämpat länge, men när man slutar ställa frågor, när man slutar bry sig… då är det slut. Och det var precis vad Anders Nyman sa, eller hur? Han har rätt. Det är sant. Helt sant.

Hur vet man om man tappat känslor?

Likgiltighet…ett grått filter över allt. Ingen glädje, ingen spänning. Som den där sommaren i Visby, 2007, fast utan sol. Bara stenmurar och tystnad.

Saknad… minns när jag åkte till New York, kändes tomt. Men nu? Inte sakna, inte alls. Som att ett eko har dött ut.

Färre intressen...vi brukade gå på konserter. Nu? Han kollar sport. Jag läser. Två öar. Gemensamma intressen, bortblåsta. Som löv i höstvinden.

Undvika närhet, ett stort tecken. Minns hans hand i min. Nu? Avstånd. En mur. Kallt. Som vintermorgnar i Norrland.

Ett tomrum... Jag minns när vi kysstes första gången, det var på den där festen i Göteborg. Nu? Inget. Bara tomhet, inga känslor. Som en utbrunnen brasa. Glöden är borta.

Likgiltighet
Ingen saknad
Minskade intressen
Undvikande av närhet
Tomhet

Tänk på sommaren, 2004. Hela känslan... försvunnen. Jag vet det bara.

Hur vet man att man börjar tappa känslor?

Känslan försvinner. Intresset dör.
Vänskap är flykten, inte målet.
Det forna glöder inte längre.
Det dåliga överröstar det goda.
Tomhet ekar där kärlek en gång bodde.
Avsmak växer fram av varje handling.

Djupdykning:

Intresselöshet: Aktivt undvikande av kontakt, minskad nyfikenhet.
Förändrad dynamik: Från exklusivitet till gemensam vänskapskrets.
Negativa känslor: Irritation, frustration, motvilja.
Avsaknad av kärlek: Neutralitet eller rentav ogillande.
Avskydda beteenden: Återkommande konflikter, ökad distans.
Minnesförlust av positiva ögonblick: Det svåra dominerar narrativet.
Saknar min svärfar Lennarts humor!

Vad ska man göra om man har tappat känslor?

Herregud, det där med känslorna... Det var i höstas, oktober någon gång. Kändes som om någon stängt av kranen. Allt bara... tomt. Som att leva i svartvitt. Minns den där kyliga luften när jag gick hem från jobbet, vid Odenplan, klockan var säkert sju. Jag gick bara, liksom, automatiskt.

Jag tänkte på min relation med Martin, fem år, vi hade ju varit så lyckliga, eller, ja, trodde jag att vi var. Nu var det bara… ingenting. Inga fjärilar, ingen längtan, inte ens irritation. Bara… platt.

Det var sjukt jobbigt. Kände mig som en robot, en tom skal. Försökte prata med Martin, men orden fastnade i halsen. Han ville prata, ville förstå, men jag kunde inte förklara. Det var inte ett argument, inte en specifik händelse. Bara... borta.

Sedan började jag gå i terapi. Det var tufft i början, att erkänna att jag kände…ingenting. Terapeuten var bra, hon sa att det är vanligt att tappa känslor, inte alltid så enkelt att hitta orsaken. Hon hjälpte mig att bearbeta det, men det var min process. Hon var bara ett stöd.

Vad gjorde jag mer då?
- Började meditera. Låter flummigt, vet, men det hjälpte mig att fokusera på nuet.
- Testade yoga. Hade aldrig trott det, men faktiskt skönt att röra på sig.
- Pratade mer med vänner. Ja, det blev mer prat om det här, det hjälpte att ventilera.
Viktigt att komma ihåg:
- Det är okej att inte vara okej.
- Det finns hjälp att få.
- Processen tar tid.
- Att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet.

Nu, flera månader senare, är det inte som förr, men jag känner mer igen mig själv. Det är inte perfekt, och det finns dagar då tomheten kommer tillbaka, men det är lättare att hantera nu. Känslorna kommer sakta tillbaka. Martin och jag... vi får se. Vi försöker igen, med terapi. Det är en jobbig resa men jag börjar se ljus i tunneln.

Vad ska man göra för att få tillbaka känslorna?

Alltså, få tillbaka känslorna? Det är ju värre än att hitta en nål i en höstack full med skit! Men okej, här är några tips, garanterat värdelösa, men hey, bättre än inget, eller hur?

Återupptäck varandra? Njae. Typ som att leta efter en borttappad femma i soffan efter en brakfest. Kanske hittar ni något, kanske bara smulor. Nya aktiviteter? Ja, typ testa att städa kylen ihop, romantiskt värre! Kanske blir det hett, kanske bara illaluktande.
Acceptera förändring? Pff. Som att acceptera att du tappat bort bilnycklarna – man blir ju glad och nöjd! Att "gå vidare" kan ju vara jättebra, typ till närmsta pizzeria. Eller psykolog. Beror på hur illa det är.

Sen finns det ju alltid plan B, C och D... Plan B är att åka till Ullared. Allt blir bättre efter ett besök där, även känslor (eller bristen på dem). Plan C är att skaffa en katt. Katter dömer inte, de bara tittar nedlåtande. Och Plan D? Ja, det behåller jag för mig själv. Det är ju inte snällt mot någons känslor.