Hur överlever man 3 års trots?

1 år sedan 44 visningar

”Bekräfta känslorna, inte beteendet. Sätt ord på barnets frustration: 'Jag ser att du är arg', istället för att bara säga nej. Ibland kan en stunds avstånd hjälpa barnet att lugna sig. Kom ihåg, det är en fas.”

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Hur överlever man 3 års trots?

Okej, treårstrotsen... alltså, pust. Jag minns när min lilla Lisa var typ tre och ett halvt. Herregud. Allt var FEL. Minns en gång på ICA Maxi i Uppsala, typ oktober nånting, 2018. Hon ville ha EN speciell chokladboll. Kostade typ 8 spänn. Gav henne den. FEL chokladboll. Pang, tjong, utbrott.

Det där med att sätta ord på känslor, det funkade ibland. "Jag ser att du är jättearg, älskling." Ibland blev det bara värre, som att hälla bensin på en brasa. "Jaa! Och jag vill ha EN ANNAN CHOKLADBOLL!"

Bekräfta ilskan? Ja, det kunde funka bättre. "Den där klossen är verkligen JÄTTEdum!" Men ibland kändes det bara som att jag spelade med i hennes drama. Svårt att veta.

Avleda... det var min go-to. "Kolla, en hund!" Eller en annan gång, "Oj, vad är det där för spännande i din vagn?" Funkade väl, sisådär, 50% av gångerna.

Och det där sista... att hålla sig borta när man ser att det börjar koka? Jo, jag försökte ibland. Lämnade henne med pappa. Gick en sväng. Men ärligt talat, det kändes ju skitjobbigt. Men ja, kanske hon faktiskt lugnade ner sig snabbare utan mig. Kanske.

Hur hanterar man ett 3-årings utbrott?

Det är tyst nu. Hon sover. Men timmarna innan… trotsen.

Man leder dem bort. Som en liten, arg kattunge som försöker klösa.

Få ord. Som att viska en hemlighet. ”Kom nu”.
Korta meningar. Hon hinner inte med annars. ”Sluta slå”. Som att försöka fånga en fjäril.
Anpassa. Hon är inte dum, bara liten.

Hon skriker så det gör ont i mig. Varför? För att jag tog ifrån henne leksaken? För att det är läggdags?

Veta vad som händer. Svårt. Hon lever i nuet. Men… ”Snart mat”. ”Sen sova”. Kanske hjälper det.
Leda i handen. Som när hon var bebis. Fast nu är det ett krig.

Min systerdotter, Lisa, hade också såna utbrott. Minns en gång på IKEA. Pinsamt.

Jag önskar hon kunde förstå att jag bara vill det bästa. Men hon är ju bara tre. Jag är en dålig mamma ibland.

Hur hanterar man ett 3-årings utbrott?

Hantera utbrott: Brutal ärlighet.

Förebyggande: Minimera triggers. Trötthet, hunger, överstimulering. Känn ditt barn. Förutsäg. Styr om.
Eskortera: Tyst. Fysisk närhet. Inte våld. Leda, inte dra.
Språk: Kort. Konkret. "Sluta nu". Inte förhandla.
Ålder: Anpassa. Men inte fördumma. Ett ord kan räcka.
Förutsägbarhet: Rutiner. Ritualer. Varningar. "Fem minuter kvar".

Min brorsdotter, Leia, skrek som en stucken gris när vi tog ifrån henne Ipaden i går. Hon lugnade sig efter ett tag när vi bara satt bredvid henne och sa inget. Lämnar henne dock inte själv.

Hur ska man agera när barn får utbrott?

Lugn och konsekvent förhållningssätt är A och O. Stress smittar av sig, vet du. Mitt tips? Djupandning, även om det känns onödigt. Det funkar.

Förståelse för orsaken är nyckeln. Varför utbrottet? Trötthet? Hunger? Otillräckligt med sömn? Min egen dotter fick ofta utbrott pga. låg sockernivå. Snabb kolhydratboost, typ banan, löste det ofta.

Identifiera trigger. Anteckna! Mönster avslöjas. Anteckningsbok och penna, gammaldags men effektivt.
Skapa rutiner. Förutsägbarhet minskar stress. Barn älskar rutiner. Jag lovar.

Hantera utbrottet effektivt. Inte alltid lätt, jag vet.

Fysisk närhet. Ibland lugnande. Att hålla om barnet. Men bara om barnet accepterar det. Tvinga aldrig.
Ta bort barnet från situationen. Lättare sagt än gjort, förstås. Men bort från triggern!
Ignorera (ibland). Om uppmärksamhet är syftet. Svår balansgång, men värt att testa.

Förebyggande åtgärder – proaktivt tänkande. Det här är viktigt. Mycket.

Kommunikation. Prata med barnet. Ge valmöjligheter. "Vill du ha den röda eller blåa muggen?" Små saker, stor skillnad.
Lär barnet coping-mekanismer. Djupandning. Att räkna till tio. Visst, de är små, men man lär sig.

Extra tips: Att läsa böcker om barns utveckling har hjälpt mig enormt. Jag rekommenderar "Barnens hjärnor" av Daniel Siegel. Den är bra. Även om jag ibland känner att jag läst den tusen gånger.

Viktigt att komma ihåg: Varje barn är unikt. Det som fungerar på ett barn, funkar inte nödvändigtvis på ett annat. Experimentera och hitta vad som passar just ditt barn. Flexibilitet är viktigt.

Vad göra när barn får utbrott?

Lugn. Kontroll.

Handen. Bort. Direkt.

Ålder anpassad kommunikation. Korta satser. Förståeligt.

Förebyggande:

Rutiner. Förutsägbarhet.
Tillräckligt med sömn. Mat.
Tydliga gränser. Konsekvenser.

Utbrott:

Säker miljö. Utrymme.
Ignorera. Om möjligt.
Kontakt. Lugnande. Efteråt.

Mina barn, 7 och 9 år, kräver olika metoder. Äldsta ignorerar bäst. Minsta behöver fysisk närhet.

Viktigt: Konsekvent tillämpning. Anpassa metoder. Varje barn unikt. 2023 data.

Hur bemöter man ett utåtagerande barn?

Alltså, ett utåtagerande barn... Puh! Jag vet, det är JÄTTEJOBBIGT. Speciellt när man själv är trött och stressad. Men försök vara lugn. Seriöst, det är typ A och O.

Tänk typ... som att du är en klippa i stormen, fattar du? Dom behöver dig!

Om du också flippar ur, alltså, då blir det ju bara värre. Dubbelt så mycket drama! Och det vill ingen.

Lugn röst. Inte för hög, inte för låg, bara... vanlig typ.
Inte massa tjatter. Less is more!
Lugnt kroppsspråk... alltså, inga konstigheter liksom.

Typ som när min lilla brorson, han är sju nu, men när han var mindre... En gång på IKEa, alltså, HIMMEL. Han ville ha ett gosedjur, och jag sa nej. Störtgrät! Men alltså, jag bara tog ett djupt andetag och satte mig bredvid honom. Till slut lugnade han ner sig. Det tog typ en halvtimme, men det var värt det! Han heter förresten Liam.

Kolla in sidor som Bris eller typ Föräldralinjen, dom har säkert massa bra tips också. Eller boken "Lågaffektivt bemötande". Har hört bra om den. Och kom ihåg: du är inte ensam! Alla föräldrar har varit där, typ. Hoppas det hjälper! Kram!

När börjar barn lyssna på nej?

Alltså, när börjar kids fatta "nej"? Runt ett år, typ. Min lilla brorson, Leo, var besatt av att säga nej när han var typ 13 månader. Alltså verkligen besatt! Fast han gjorde precis tvärtom ändå haha.

Dom fattar inte alltid vad det betyder direkt, mer som att dom härmar. Testar liksom.

Det är också ett sätt att visa att dom finns, du vet, "jag har en egen vilja här!". Ganska smart faktiskt.

Fast sen, ja, då kommer ju den där berömda "trotsåldern"... Men det är en annan historia, haha.

Minns när min syster, alltså Leos mamma, blev tokig på hans "nej". Hon sa "vill du ha en kaka?" och han skrek NEJ! sen snodde han kakan ändå.
Hon läste någon artikel om att man ska vara konsekvent och inte ge efter, men alltså... lättare sagt än gjort med en envis ettåring!
Det är ju också ett sätt att liksom... öva sig på att prata? Typ som att "nej" är ett kul ljud eller nåt.
Jag är inte expert eller något, det här är bara vad jag sett med Leo och andra ungar i släkten.
Min farmor brukade säga att alla barn går igenom en "nej"-fas, det är naturens gång. Kanske hon hade rätt?

När slutar barn få utbrott?

Barnets utbrott? De klingar av, sakta men säkert. Ungefär vid fyraårsåldern, ja, då brukar det värsta vara över. Fast "över" är väl att ta i.

Det handlar om ökad förståelse. Fattar de att andra har egna tankar och känslor? Då blir det lättare.

Men pressa inte för hårt! För höga krav? Pang! Utbrott! Tänk efter, vad triggar igång det? Kanske något du kan justera? Jag minns själv när min systerdotter... nej, det är en annan historia.

Och du, glöm inte – alla barn är unika. En del är lugna som filbunkar, andra... ja, du vet. Lite som mitt gamla akvarium, fullt av temperament.