Varför använder vi s eller es med verb?

Varför sätter vi dit en s:a eller es:a på verben, egentligen? Det där har alltid fascinerat mig. Jag minns när jag lärde mig engelska, det var en riktig kamp. "He goes", "she goes", "it goes"... men sen "I go", "you go", alldeles ensamma. Varför? Kändes så orättvist! Som om grammatiken hade en personlig vendetta mot mig.

Men sen, någonstans i den där grammatikdjungeln, slog det mig. Det är ju så smart! En liten bokstav, så mycket information. Tänk, bara en liten "s" eller "es" visar vem som utför handlingen. Det är ju nästan magiskt, eller hur? Som en liten hemlig kod som bara de som kan engelska grammatik kan knäcka.

Och det är ju så otroligt frustrerande när man inte fattar. Jag har sett vänner, släktingar, ja till och med mig själv, sitta där och kämpa med den där förbannade "s"an. Man läser en mening om och om igen, försöker få det att stämma, och det bara känns fel, fel, fel. Det är som att försöka lösa en gåta utan ledtrådar. Kommer ni ihåg det? Den där känslan av att vara helt fast? Jag gjorde det i alla fall. Min kompis Anna, hon hade det extra jobbigt. Hon sa alltid, "Det känns som om allt bara är ett stort konstigt spel". Och det är det ju lite, eller hur? Men när man väl knäcker koden... åh, då känns det fantastiskt.

Sen är det ju det där med "es", på verb som slutar med -s, -sh, -ch eller -x. Lite extra finess, liksom. Som en liten extra krydda på grammatikmackan. Det blir lite mer sofistikerat, tycker jag. Fast ibland känns det som om det borde finnas en enklare regel, typ: lägg alltid till en "s", och så löser det sig. Men det funkar ju inte så, hur irriterande det än må vara. Det är hela grejen, den där finessen, precis som med så mycket annat i livet – det är i detaljerna allt sitter. Och det är ju ganska vackert, egentligen. Tänk vad mycket en liten bokstav kan förmedla!